Det finns absolut inget rättfärdigande för att döda civila. Detta gäller självklart båda sidor av konflikten. Det som är absolut mest brådskande just nu är eldupphör, för att stoppa de oproportionerliga åtgärderna från israelisk sida som inte gör åtskillnad mellan stridande och icke-stridande. Oskyldiga civila dödas i tusental.

På vilket sätt dessa handlingar kommer att leda till vad Israel vill ha – mer fred och säkerhet – är mycket svårt att se. Detta kommer förmodligen att lägga grunden för ännu mer hat på båda sidor i ytterligare en eller flera generationer framöver. Det gäller också för drabbade israeler, men särskilt för det redan misshandlade och isolerade folket i Gaza. Det stora antalet förstörda palestinska liv är mycket större, så det är lätt att anta att både ilska och frustration kommer att vara större. Förhoppningsvis är det fel, men det är svårt att se något hopp nu.

Mitt i denna turbulens har vår regering beslutat att frysa utvecklingsbiståndet till Palestina. Åtgärden är inte bara rent administrativ; det är en åtgärd som vidtagits för att inleda en utredning för att säkerställa att inga svenska biståndspengar oavsiktligt finansierar terroristverksamhet. Vi ombeds nu också att genomföra en sådan granskning av våra samarbetspartner. Regeringen ber oss att bekräfta och validera säkerhetsåtgärderna inom våra operativa rutiner – säkerhetsåtgärder som har varit en hörnsten i vår policy och praxis i många år. De försöker förhöra våra partners, som själva kämpar för att överleva mitt i det urskillningslösa våldet, och kräver att få veta hur de hindrar svenska medel från att nå terrorister.

På IM har vi alltid varit noggranna med att välja våra partners, för att säkerställa att våra medel aldrig hamnar i kassan hos organisationer med politiska eller religiösa agendor. De här systemen är inte nya; de är väletablerade och har länge varit en del av vårt sätt att arbeta. Det är de vi är.

Ändå verkar det som att vi nu står inför grotesk populism, med agerande som mer syftar till att blidka det inrikespolitiska klimatet än att ta itu med de verkliga frågorna. Det verkar vara ett utspel för potentiella väljare snarare än ett väsentligt bidrag till fred eller humanitärt bistånd.

Tystnaden har varit öronbedövande. Rädslan för att förlora stödet från Sida ligger som ett lock över det svenska civilsamhället och leder till att balanserade och kritiska röster försvagas. Regeringens ställningstagande har orsakat förvirring bland organisationer och uppmuntrar nu till en farlig självgodhet.

Men nu har hyckleriet fått oss att tappa tålamodet. Det är dags för oss att återta vår röst och stå upp mot de grymheter som sker dagligen. När sjukhus bombas, när barn, kvinnor och män dödas i antal som är för stora för att förstå, är tystnad inte en dygd – det är medskyldighet.

Vi inser att det kanske inte är möjligt att ändra den svenska regeringens synsätt. Men det är möjligt för oss att stå fast vid våra principer. Samtidigt som jag skriver detta faller barn offer för konflikten. Och jag vet att vår tystnad – för att få fortsatt statligt godkännande – är ett svek mot allt som IM står för.

Vi måste kunna möta blicken från de som lider och de som stödjer våra ansträngningar och med övertygelse säga att vi har agerat efter vår yttersta förmåga. Det är en uppmaning till handling, en inbjudan att stå med oss, att höja din röst mot denna omänsklighet och att upprätthålla våra grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Detta är vårt löfte, vårt engagemang och vår orubbliga hållning.

Här kan du bidra i vår akutinsamling till Gaza.