I dessa dagar summerar vi över 30 000 döda i kriget i Gaza. 

Över 30 000 människor har fått betala med sina liv för att några – med samma religion och ursprung – dödade nästan 1200 oskyldiga människor.

Hur kan detta blodbad få fortgå framför våra ögon?  

För även om de flesta Gazajournalister skrämmande nog utplånats så ser vi ju en del av den brutala tragedin i det blå ljuset på våra skärmar. Varför är dessa människoliv inte mer värda? Hade det varit annorlunda om människorna varit vita, amerikaner, européer? Det är svårt att låta bli att tänka tanken.

Den 21 mars är FN:s internationella dag för avskaffande av rasdiskriminering. En dag mot rasism. Såsom alla dagar borde vara.
Men att just den här dagen tillskrivs arbetet mot rasism beror på att det var då, 1960, som svarta sydafrikaner gick ut och protesterade mot landets rasistiska passlagar. Det var en fredlig demonstration – som brutalt sköts ner av polis. 69 människor dog – barn, kvinnor, män. Hundratals skadades.
Regimen förbjöd därefter all opposition och fängslade många. Nelson Mandela gick under jorden men dömdes senare till livstid.

För flertalet svarta i Sydafrika blev livet aldrig mer detsamma.

Dagen formade även ödet för min pappa; en av dem som hade arrangerat demonstrationen. Han undkom med nöd och näppe att bli gripen men kunde aldrig mer återvända till det hem som han och hans fru skapat. Eller till deras sju månader gamla son.  

Det kom att ta arton år innan han kunde återse sonen, och det krävdes 32 år i exil innan han kunde återvända till sitt hemland. 

Men – han hade förmodligen kunnat återvända tidigare OM regeringar och politiker runt om i världen tänkt mer på människors liv och värde och mindre på ekonomiska intressen och politiskt strategiskt spel. 

Det som ändå gjorde att förändringens vindar blåste starkare och starkare var att många i omvärlden började protestera mot apartheidsystemet. Det satte tryck på politiker i andra länder såväl som på den rasistiska regimen. De visste att världen såg på.

Nu tänker jag på Gaza. Här ser världen också på – med allt större frustration och djup förtvivlan.

Svälten står nu för dörren där. Barn har fått gå och lägga sig med tomma magar allt för många kvällar.

Återigen – hur kan detta få fortsätta?

På IM gör vi inte skillnad på människor, har aldrig gjort. Vi oroas över hur rasismen och intoleransen blivit mer rumsren de senaste åren. I världen, i Europa, i Sverige. Den finns idag inne i våra folkvalda församlingar. Och många politiker som borde stå för andra värderingar är allt för tysta.

Nu riskerar Tidöpartiernas nya säkerhetslag göra att det blir utseende och hudfärg, klädstil/keps eller var man bor som avgör vilka barn som blir ifrågasatta och misstänkliggjorda. Visitationerna kan kränka barnen och förstärka en ”vi och de”-känsla som redan existerar.

Idag florerar rasismen också fritt på nätet. Hot och hat spys ut och avhumaniserar människor på ett avskyvärt sätt. De som drabbas hårdast är ofta rasifierade och kvinnor. Och på grund av hatstormarna vågar färre höja rösten – fler tystnar.
Det gäller även journalister och politiker, som självcensurerar och tänker efter en gång extra innan de skriver sådant som de vet triggar igång hat: sådant som handlar om människors lika värde. 

Denna utveckling är ett farligt hot mot demokratin.  

Vi får inte blunda och tiga. Vi måste höja rösten, agera, gå samman, protestera. I det stora och det lilla. På jobbet och i det privata. I små och stora sällskap.
Normalisera aldrig rasism! 

Vill du bli en bättre antirasist? Gå vår utbildning! Vill du engagera dig mot orättvisor tillsammans med andra, i en antirasistisk och feministisk organisation? Bli medlem i IM! Eller vill du stödja vårt arbete med en swishgåva?
Välkommen att engagera dig för en medmänsklig värld!