Snön ligger vit över Saltdal i norska Sápmi när vi når Elin Anna Labba på telefon. Hit flyttade hon med man, två barn, renar och hundar för några månader sedan.

– Min man är renskötare och vi hoppas att det ska gå bättre här, i hans mammas gamla hemtrakter.

Tre år tar det för renar att vänja sig vid nya marker, skriver Labba i sin bok ”Herrarna satte oss hit”.

– Ja, det är lite svajigt än så länge för både människor och djur. Vi håller på att anpassa oss till det nya.

Men Elin Anna Labba är inte den som viker för svårigheter. Hon har fått med sig birget, det samiska uttrycket för att överleva, även under påfrestningar.

Samiskan öppnar dörrar

Under skapandet av boken om tvångsförflyttningen av samer erövrade hon det samiska språket, som inte var hennes under uppväxten.

– Samiskan blev som ett eget genomgripande universitet. Med hjälp av språket fick jag tillgång till samisk filosofi, förhållningssätt och andlighet. Jag insåg hur mycket som gått förlorat och slagits sönder på grund av språk och jord som tappats. Jag har aldrig ens hört jojk i området jag växte upp.

Nu skriver hon mer och mer på samiska: mejl, sms och även litterärt. Med språket öppnas dörrar till nya världar.

– Jag har inte alltid känt att jag haft en hel samisk identitet, men med språket kom mycket tillbaka.

För Elin Anna Labba handlar ordet birget om att slåss mot dåliga saker, som förtryck, och att resa sig.

– Att skriva är mitt birget!

Har du mött negativa reaktioner utifrån det du tagit upp i böckerna?

– Ja, man ska aldrig googla på sig själv som same …

Du berättade i ditt sommarprogram om rasistiska kommentarer du fått höra under uppväxten.

– I min vardag nu upplever jag inte mycket. Men det finns platser där man kan vara rätt utsatt. Man blir liksom vaksam, har en förberedelse. Man har alltid det i sig, kalibrerandet, rädslan.

– Rasismen är annars mycket på en systematisk nivå. Man måste kämpa för att få använda samiska, för att få samiska böcker till barnen, för att få pengar som samisk organisation. Allt det bygger ju på strukturer: att samiska värden, kultur och språk inte anses så betydelsefullt.

Känslor av förtvivlan

Nu är klimatet den viktigaste frågan i Sápmi. Det är det folk pratar mest om och som oroar och väcker känslor av hopplöshet. Kampen mot Gállokgruvan som planeras i Jokkmokk är också högst aktuell.

Vad betyder klimaträttvisa för dig?

– Vi har idag en situation där de som påverkas mest och som klimatförändringar slår hårdast mot inte kan skydda sig eller har någon stark röst. Urfolk tar de största smällarna. Det är djupt orättvist.

Även hennes egen familj påverkas påtagligt av klimatförändringarna eftersom renskötseln är så nära knuten till naturen.

– Renskötarna går på knäna, många orkar inte fortsätta. Jag önskar att fler kunde förstå att renskötarna är en slags väktare över vår natur och en motvikt mot exploatering av marken.

Hur hänger frågan om urfolk ihop med klimaträttvisa ?

– Det låter klyschigt men urfolk sitter faktiskt på svaren om hur man lever hållbart. Det finns väldigt många runt mig som har urgammal kunskap och vet hur vi alla med väldigt små medel kan leva hållbart.

Hur känns det att dela IM-priset med Nina Gualinga?

– Det är häftigt och otroligt fint. Det är fint att ni såg kopplingen mellan oss. Vi lever under olika omständigheter men det finns en kärna av exakt samma kamp.

Assimilering påverkar självkänsla och solidaritet

Vad tänker du om de politiska röster som idag förespråkar mer assimilering?

– Vi kan lära så otroligt mycket av det stora blödande sår som finns efter den politik som förts gentemot samer i Sverige, som gick ut på att vi egentligen inte skulle få finnas. Den politiken gjorde att vi förlorade så mycket av vår självkänsla.

– Man förlorar också solidariteten med andra människor och går miste om massa kulturell rikedom när man vill ha in alla i en mall. Och genom språklig assimilering tar man död på historier och berättelser.

Elin Anna Labba påpekar i sin bok att det samiska ordet för att ”berätta” nästan är samma som ordet ”minnas”. Det man berättar och de man berättar om, det och dem minns man.

– Vi håller fortfarande på att resa oss, att försöka läka efter detta. Vi har knappt kommit upp på benen, och så hör man politiker prata på det här viset igen. Det är otroligt skrämmande. Men det finns en stark motrörelse också.

Fakta Elin Anna Labba

Ålder: 42.

Bor: I en by inom Saltdals kommun i norska delen av Sápmi.

Gör: Journalist och författare som folkbildat om samernas situation och historia. Är tjänstledig från jobbet på Tjállegoahte – Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk. Debuterade år 2020 med ”Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige” som fick Augustpriset. Boken skildrar den tvångsförflyttning av samer som påbörjades 1919–1920 efter att Sverige och Norge undertecknat en renbeteskonvention.

Skriver nu: En roman om en by som dränks under en vattenkraftsutbyggnad. Hon håller också på med ett intervjuprojekt om språk och förlusten av språk.

TITTA: Se kort klipp här när Maxida Märak uppträder och Elin Anna Labba tar emot IM-priset i Luleå.