Det har gått sju år sedan Ukrainas ungdomar stod på barrikaderna under Euromaidan-demonstrationerna, där president Viktor Janukovytj använde dödligt våld för att kväsa folkets protester mot regeringen. Det var inte första gången som de unga hade en viktig roll i folkets uppror mot korrupta regimer i landet. Så var också fallet under revolutionen 1990 liksom under den orangea revolutionen 2004.

Ungdomarna driver fortfarande på förändringen i landet. Men protesterna har flyttat in från gatorna. Dagens unga är organiserade och ställer krav på jämlikhet, bättre utbildning och ett mer demokratiskt samhälle.

Nya drömmar – gamla system

Längtan efter att närma sig väst är påtaglig i Ukraina. I alla fall i de västra delarna av landet. I de östra delarna finns områden som sedan 2014 styrs av separatister och den ryska statsmakten. Dragkampen mellan öst och väst skapar djupgående spänningar och kriget mot Ryssland har lett till att miljontals människor lever som internflyktingar i landet.

Hos de äldre generationerna är det sovjetiska arvet fortfarande djupt rotat. Även religionen präglar vardagen för många. Men landets ungdomar vet att det finns andra sätt att leva – de har drömmar och förväntningar som kräver förändrade system för att kunna förverkligas.

– Många har fortfarande de sovjetiska idealen ekande i huvudet. Ta din examen och gift dig. Få barn. Vig ditt liv åt landets bästa. Därför är skolorna stängda institutioner som inte tillåter oliktänkare, säger Maria och drar den stickade flerfärgade koftan tätare om sig.

– Religionen är också starkt närvarande. Många skolor har fortfarande morgonbön.

Maria sitter i ett ljust konferensrum i det nyrenoverade, hundraåriga hus som är ungdomsorganisationen Stans huvudkontor. På väggarna hänger avrivna pappersark från det stora blädderblocket som står uppställt borta vid fönstret. Arken är fullskrivna med anteckningar från den senaste workshopen om mänskliga rättigheter.

Stan, som har sin bas i staden Ivano-Frankivsk i sydvästra Ukraina, fungerar som en plantskola för unga aktivister och Maria arbetar som projektledare här. Genom utbildningar samt ekonomisk och moralisk stöttning får unga personer möjlighet att ta sina första steg i civilsamhällesengagemang.

– Civilsamhällesorganisationer ger ungdomar chansen att upptäcka andra möjligheter i livet. Vi visar att det är okej att vara homosexuell eller transsexuell. Att det är okej att välja sin egen väg i livet. Det är så här vi sakta men säkert förändrar samhället. Men det är inte lätt och det finns många som inte vill se förändring.

”Homosexualitet ses som en sjukdom”

Nästan hälften av världens befolkning är under 25 år. Men den enorma mängden unga människor avspeglas sällan i inflytandet över demokratiska beslutsprocesser. I Ukraina spelar centraliseringen en stor roll i detta. Likaså tystar oligarker som finansierar politiska partier de ungas röster, eftersom ungdomarna förespråkar öppenhet, anti-korruption och nya värderingar.

Sedan Euromaidan-revolutionen, Rysslands annektering av Krim och det påföljande kriget har dock det ukrainska samhället sett en betydande ökning av ungdomsaktivism. De unga är inte bara viktiga som aktiva deltagare i civilsamhället. De spelar också en viktig roll som mottagare av budskap som främjar tolerans och jämlikhet.

– Vi unga är öppna för nya sätt att tänka och resonera, med de äldre generationerna är det svårare, säger Anna Andrievska, hbtqi-aktivist och medarbetare på Stan.

Anna Andrievska, hbtqi-aktivist och medarbetare på Stan. Foto: Malin Kihlström/IM

Hon har kommit in och satt sig bredvid Maria i konferensrummet. Den mjuka höstsolen skiner in genom de gallerförsedda fönstren som vittnar om att det finns en hotbild mot organisationen.

Samtidig som kaffedoften smyger ut från köket, där de andra Stan-medarbetarna samlas för att fika, tar Anna fram sin mobiltelefon och visar en bild från Pride-festivalen 2012. Kontrasten mot tryggheten på kontoret blir påtaglig. Bilden visar en bild där flera män misshandlar en man som ligger ner på marken med händerna över huvudet.

– Det var då, 2012, som hbtqi-aktivismen började på riktigt här i Ukraina. Det handlar om att förändra mentaliteten hos människor. Ju fler som kommer ut, och ju fler hbtqi-personer som syns i samhället, desto mer normalt och legitimt blir det. Ungdomar har en helt annan förståelse för mänskliga rättigheter än vad de äldre har.

I sitt jobb på Stan arbetar Anna med att hålla koll på lagförslag som läggs fram och kommunicerar kring detta på sociala medier för att väcka opinion.

– Ibland försöker politikerna få igenom homofoba lagar. Nyligen lades det fram ett förslag om att förbjuda homosexuell propaganda, men folkliga protester stoppade förslaget. Politikernas argument var att ”det är så man gör i Europa – titta på Polen och Ungern!”. Många här i Ukraina vill ju att vi närmar oss i Europa så de försökte ha det som argument.

Kampen för hbtqi-personers rättigheter är ett av de områden där ungdomsaktivismen i landet är stark. Anna, som själv för några år sedan tog steget att lämna ett traditionellt äktenskap för att leva med en kvinna, får ett spänt uttryck kring munnen när hon får frågan om hur det är att leva som homosexuell i Ukraina idag.

– Det finns fortfarande människor här som ser homosexualitet som en sjukdom. De säger att det normala är att en man och en kvinna lever ihop, alla andra former av relationer är abnormiteter som bör botas på sjukhus eller i kyrkan.

Undermålig utbildning skapar problem

Nästan 50 procent av ungdomarna i Ukraina har en examen på universitetsnivå, och avhoppen från utbildningar är obetydlig, till stor del för att skolgång upp till gymnasiet är obligatorisk och gratis. Men kvaliteten på utbildningen är låg, särskilt i gymnasieskolorna där låga lärarlöner orsakar kompetensflykt. På grund av den ekonomiska nedgången som Ukraina gick in i 2014 drabbades utbildningsområdet, liksom hälsosektorn, av allvarliga nedskärningar som den fortfarande inte har hämtat sig från.

Ett skolämne som är särskilt underutvecklat är sexualundervisningen. Religion och traditioner har fortfarande ett starkt grepp om skolväsendet i landet, vilket resulterar i att sexualundervisningen fokuserar på avhållsamhet och skam.

På organisationen Prostir Vdoma drar Olya Novak ner ärmarna på sin gröna tröja över händerna och blåser på dem för att värma dem. Trots att vi är inomhus är den bitande kylan påtaglig.

Olya Novak på Prostir Vdoma. Foto: Malin Kihlström/IM

– I skolorna får ungdomarna lära sig att avhållsamhet är det enda rätta. Men unga människor kommer att ha sex, vad skolan än säger till dem. Det vi måste göra är att informera dem så att de kan ta väl underbyggda beslut om sina kroppar. De måste lära sig om preventivmedel, anatomi och aborter, men också om respekt, gränser och valmöjligheter.

På bokhyllan bakom Olyas huvud ligger böcker och tidskrifter som handlar om feminism, sexualitet och jämställdhet.

– Min 9-åriga dotter kom hem från skolan en dag och berättade att en av hennes väninnor hade fått mens. Väninnan visste inte vad mens var och blev helt skräckslagen. Så min dotter fick förklara för henne.

Det var då Olya förstod att sexualundervisningen måste reformeras. Hon började läsa på i ämnet och gick kurser. Bland annat gick hon en kurs i aktivism hos Stan där hon fick stöd för sina idéer. Med finansiering från Stan började hon arrangera träffar för ungdomar och föräldrar där hon lärde ut sina nya kunskaper.

– Jag var på besök i en skola och satt med på en lektion där lärare sa att ”tjejer ska inte använda tampong innan de har haft sex eftersom det tar deras oskuld.” Samma lärare sa också att tjejer får skylla sig själva om de blir överfallna när de går ute på kvällen i kort kjol. Det finns också många lärare som är homofober och inte drar sig för att vädra sina unkna värderingar inför barnen.

Liksom i frågan om homosexualitet är de unga generationerna mottagliga för nya synsätt, något som Olya har noterat under sina kurser.

– Väldigt få föräldrar pratar med sina barn om kropp och sexualitet. Men jag är glad över att det finns unga föräldrar som vill börja förändra saken och jag tror att mina kurser är ett viktigt steg på vägen. Barn och unga behöver föräldrarnas stöd. Genom mobiltelefoner finns porr och våld bara ett klick bort, men de unga behöver få veta att verkligheten inte ser ut så. Där behövs föräldrarna.

Idag arbetar Olya som projektledare på den feministiska organisationen Prostir Vdoma. Kurserna är nu en del av hennes arbete vid sidan om insatser för kvinnor som utsätts för våld i hemmet.

Ansvar att leda landet in i framtiden

Den nya generationen ukrainare är utbildade, digitala, mer anslutna till världen och med fler rättigheter än vad deras föräldrar eller mor- och farföräldrar åtnjöt. De är medvetna om det och de känner ett ansvar för framtiden. Men de vet också att det krävs ett enormt engagemang och driv för att ta upp kampen mot djupt rotade strukturer och traditioner.

På Stans kontor samlas fler ungdomar runt Maria och Anna i det ljusa konferensrummet med kaffekoppar i händerna. De får gemensamt frågan om vad det är som skapar och driver deras övertygelse om att samhället måste förändras. Yuliya Lyubych, aktivist på Stan, svarar efter en liten stunds funderande:

Yuliya Lyubuch och Maria Protsak. Foto: Malin Kihlström/IM

– Jag bodde och studerade en termin i Danmark. Där slogs jag av att det inte fanns några ungdomsorganisationer eller aktivister, bara organiserade ungdomspartier. Sen förstod jag att ungdomarna i Skandinavien tar jämlikhet och demokrati för givet. Vi i Ukraina måste hela tiden kämpa för vår. Det är skillnaden. Och eftersom vi ständigt kämpar så går vi framåt.

Att IMs stöd är livsviktig för organisationens överlevnad och framgång är alla överens om.

– Utan IM hade vi inte klarat coronakrisen, fortsätter Yuliya. Andra finansiärer stoppade sitt stöd när krisen kom. Men IM har stått vid vår sida hela tiden. Det ger oss kraft och mod att fortsätta.

Men förändring tar tid. Och det gäller att vara ihärdig och inte ge upp när gamla strukturer ska brytas ner och ett nytt samhälle byggas upp.

Maria petar in en orangeröd hårslinga i en av sina korta flätor.

– Mina morföräldrar tycker att jag inte ska hålla på med det här aktivisttramset, att jag ska skaffa mig ett jobb, sluta färga håret och ta på mig normala kläder. Men jag kommer aldrig att sluta, säger Maria med övertygelse i rösten.

IM och ungdomsaktivism

I ett flertal länder arbetar IM tillsammans med ungdomsorganisationer som arbetar för att skapa demokratiska och öppna samhällen. Genom att stärka unga människor stärker vi dem som ska bygga framtiden.

Stan har varit IM:s partner sedan 2020 och organisationen Prostir Vdoma blev IM:s partner 2022.