IMs samarbetspartner Stan arbetar för mångfald och yttrandefrihet med fokus på unga. Foto: Ksenia Yanko/Stan

Flyktingar från Belarus får stöd i Ukraina

20 okt, 2021 | Mobilisering
Med pandemin som ursäkt har en del länder ökat förtrycket och infört fler inskränkningar för sina medborgare. I Belarus fick många människor nog efter det förmodade valfusket i augusti 2020 men regimen slog brutalt tillbaka alla protester. Traumatiserade flydde en del belarusier till Ukraina där IMs partner Stan hjälper dem att skapa sig en ny tillvaro.

”Vi fruktade för våra liv och flydde till Kiev. Där stod vi utan jobb, utan uppehållstillstånd, utan nätverk. Men vi fick höra att det fanns en organisation som hjälper belarusier.”

Det berättar Svetlana, en av de som fått kontakt med IMs samarbetspartner Stan, en ungdomsorganisation som arbetar för mångfald, mänskliga rättigheter och minoriteter i Ukraina.

I de östeuropeiska länder som IM arbetar i, Moldavien, Ukraina och Rumänien, pågår inte bara kampen mot coronan utan också en kamp för att bibehålla och stärka de mänskliga rättigheterna. Och i regimer med svag demokratisk tradition råder en djupt rotad misstro mot myndigheter, vilket också gör vaccinviljan svag.

– Har man aldrig levt i en diktatur, under förtryck eller i auktoritära samhällen är det kanske svårt att förstå. Men för oss som gjort det är det naturligt att inte våga lita på vad regimen säger, förklarar Iuliana Samburschi, IMs programchef i området, och blir påtagligt känslosam.

Värst i Belarus

Värst under pandemin har situationen annars varit i Ukrainas grannland Belarus. Under sensommaren och hösten 2020 flydde aktivister därifrån till Ukraina för att undkomma våld och fängelsestraff. För Stan var det självklart att räcka ut en hand. Iuliana pekar på att länderna i området historiskt har samma kulturella kontext. Dessutom vet Stan hur viktigt det är med civil aktivism genom sitt långa arbete för inkludering, mångfald och mänskliga rättigheter. Organisationen har i många år stärkt sårbara grupper i samhället: unga, kvinnor, människor med funktionsvariationer och etniska minoriteter.

– Så för IM och Stan är det självklart att stötta förändringsaktörerna från Belarus, säger Iuliana och gör en parallell till IMs grundare Britta Holmström vars gärning inspirerade henne själv att söka sig till just IM en gång i tiden.

– Jag hade ett välbetalt jobb i en stor organisation. Men så hörde jag om Britta Holmström. Och Stan gör samma sak som Britta gjorde, modiga insatser och fredliga aktiviteter för utsatta grupper som till exempel människor på flykt, säger Iuliana.

Har utsatts för våld

Yaroslav Minkin är ordförande i Stan, med huvudkontor i Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Han berättar hur Stan bland annat hjälpt belarusierna med tillfälliga uppehållstillstånd, vilket man kan få om man är volontär i en icke-statlig organisation i Ukraina.

Varför är det viktigt för Stan att stötta belarusierna?

– Vi har liksom dem varit utsatta för våld i vårt förändringsarbete. Vi har attackerats flera gånger och därför tvingats investera i avancerade säkerhetssystem. Vi vet med andra ord hur viktigt det är att få stöd i en tuff kamp.

Vad har varit svårast i kontakten med flyktingarna?

– Deras ovana vid demokrati. Det gör beslutsprocesserna knepiga. De flesta är vana vid att bara lyda instruktioner, men vi vill ju att de ska vara involverade och tycka till i besluten.

– De har vuxit upp med rädsla och försökt överleva i en auktoritär regim där det varit farligt att uttrycka åsikter. De behöver mentorskap och support, liksom psykologiskt stöd. Vi försöker stärka deras tillit och trygghetskänsla, att de ska våga lita på andra.

– En del är traumatiserade av sina upplevelser under protesterna i Belarus. Plus att det innebär stor stress att fly och börja om i ett nytt land. Men saker går framåt. Nyligen har några av flyktingarna öppnat en belarusisk klubb här, ett ställe att träffas och prata på.

Text: Amanda Pietersen

 

FAKTA/Stan organiserar unga

Stan är en av IMs nyaste partnerorganisationer. Den arbetar för mångfald och yttrandefrihet i samhället med hjälp av kultur, aktivism och kurser. Organisationen utbildar unga i ledarskap och mänskliga rättigheter. Den stöttar och stärker deras förmåga att göra sina röster hörda. Stan har ett särskilt fokus på utsatta grupper, till exempel hbtqi-personer, romer och etniska, kulturella och språkliga minoriteter.

Arbetet har ibland inneburit stora risker, något de också får känna av i arbetet med de belarusiska flyktingarna. Riskerna blev extra tydliga sedan en belarusisk aktivist i Ukraina, verksam i en annan organisation, hittades mördad i Kiev så sent som i augusti i år.

 

Här kan du ta del av flyktingarnas egna berättelser: 

Olga: ”Jag bodde i en liten stad nära Minsk och hade allt jag behövde. Jag ville inte flytta till Ukraina och kan inte kalla mig en ivrig aktivist. Jag är bara en vanlig person med rättvisepatos. Det var därför jag blev valobservatör, och det var också därför som jag sedan deltog i protestmarscherna. I slutet av 2020 började distriktspolisen jaga mig. Därför vågade jag inte stanna. Jag vågar inte avslöja några detaljer för informationen kan av misstag nå fel personer.”

Alexander: ”Jag greps under en fredlig protest. Praktiskt taget alla som fängslades samma dag, 231 personer, blev misstänkta enligt paragraf 342 i den belarusiska strafflagen och riskerade fängelse i upp till tre år. Jag fick böter och släpptes, men när de började hålla kvar människor med hänvisning till samma paragraf bestämde jag mig för att inte utmana ödet utan ta mig till Kiev. Planen är att få hit min fru och mitt barn också.

Anastasia: ”Jag organiserade studentprotester mot regimen hösten 2020 och när jag såg andra gripas bestämde jag mig för att fly. De flesta av oss studerar och arbetar på distans. På grund av Ukrainas kulturella och geografiska närhet till Belarus vill vi stanna här. Det mest realistiska sättet att få uppehållstillstånd är att bli volontär i en icke-statlig organisation, och vi använder gärna våra erfarenheter av sociala aktiviteter här.

Svetlana: ”Jag studerade vid universitetet i Minsk och allt var bra fram till presidentvalet den 9 augusti 2020. Då gick vi ut på gatorna för att protestera mot valfusket och mötte ett orimligt våld. Min pojkvän greps och ingen visste var han var eftersom internet stängdes ned. Efter några dagar kom han hem, trött och misshandlad. Vi fruktade för våra liv och flydde till Kiev. Här stod vi utan jobb, utan uppehållstillstånd, utan nätverk. Men vi fick höra att det finns en organisation som hjälper belarusier. Vi fick id-kort giltiga i ett år. Och vi fick ’en familj’ att vända oss till för hjälp och stöd. Idag har jag jobb och bostad. Jag är också Stan-volontär och försöker lära mig ukrainska.”
(Namnen är fingerade av säkerhetsskäl.)