”Den ryska invasionen av Ukraina och det fullskaliga kriget som det startade den 24 februari har berövat miljontals ukrainare – omkring en fjärdedel av landets befolkning – sina hem. Tre miljoner människor har flytt utomlands och runt 11 – 12 miljoner har blivit internflyktingar. Siffrorna stiger för varje dag och den exakta mängden är okänd.

Det finns ett enormt antal fördrivna människor i Ukraina, på en skala som landet aldrig har sett. Krigföring i de östra, norra och södra regionerna tvingar människor att åka till västra Ukraina. De stannar till i de säkrare regionerna inte långt från EU:s gräns, ofta för att kunna låta kvinnor och barn lämna landet.

Den ryska militären riktar in sig på civil infrastruktur, bostadsområden, skolor, dagis och sjukhus. Ett barnhem i Kreminna (Luhansk) och mödravårdsklinik i Mariupol (Donetsk) attackerades för några dagar sedan. Ryska trupper beskjuter också humanitära korridorer. Det betyder att människor dödas och skadas svårt på alla dessa platser.

Vissa människor har kunnat lämna sina hus planerat, annat har fått lämna hemmet i princip barfota med de få ägodelar de kunde få med sig i paniken. Att överleva är det viktigaste.

Människor anländer mitt i natten till Ivano-Frankivsk

Redan från början av den ryska invasionen tillhandahöll det nationella järnvägsbolaget Ukrzaliznytsia evakueringståg utan kostnad. Tågen har inga reserverade platser, vilket innebär att så många människor som fick plats kunde trängas ihop. De mest hektiska dagarna ockuperade passagerarna varje plats och folk satt och sov på golvet.

Resan tar ofta mer än 24 timmar, och vissa människor har varken vatten eller mat. Och färdvägen är inte säker. På natten den 14 mars besköt ryssarna ett tåg på väg från Lviv till staden Lyman i norra Donetsk-regionen, en av de få järnvägsstationer som fungerar i regionen. En konduktör dödades och en annan skadades.

Foto: Maksym Solodjuk

Föreställ dig att du har packat ner hela ditt liv i en liten resväska. Vissa saker har du lyckats stoppa ner, andra har du glömt. Men det mesta som du äger har du tvingats lämna kvar när du har lämnat ditt hus (oftast helt förstört) – möbler, böcker, vinter- och sommarkläder, presenter som du fått och de du har förberett att ge dina vänner – allt som är dig kärt och det du en dag skulle slänga.

Du har lämnat dina ägodelar på samma sätt som du har lämnat ditt hus, din gata, din hörnbutik, dina grannar. Eller kanske några av dina grannar satte sig på ett tåg bredvid dig, bad hela vägen bredvid dig – bad om att komma säkert till sin destination och att komma tillbaka hem en dag. Ja, du kommer tillbaka en dag, du kommer definitivt att göra det, det bara måste vara så. Till sist anländer tåget till stationen. Du kliver av vid en plattform i Ivano-Frankivsk. Vad kommer härnäst?

Har du otur kommer du fram mitt i natten. Utegångsförbudet börjar kl. 22.00 och varar till kl. 07.00. Det är förbjudet att gå ut och alla affärer är stängda, så det finns ingenstans att köpa vatten eller mat. Det är tidig vår och kyligt i stationshallen. Det finns två väntrum, men båda är redan fulla och snart kommer ytterligare ett tåg med mer folk. Många sitter väntande på sina väskor på golvet.

Volontärer hjälper till och informerar på stationen

Maria Keliy började få samtal från sina vänner som skulle lämna Charkiv, Kiev och andra platser i östra Ukraina den 24 februari. Hon arbetar som operativ chef på Stan NGO (IM:s partnerorganisation, reds. anm.) med säte i Ivano-Frankivsk. Tillsammans med hennes kollegor från Stan började de fundera på hur de skulle kunna svara på dessa förfrågningar.

– Vi frågade människor som anlände till Ivano-Frankivsk på natten hur vi kunde hjälpa till. De berättade för oss att de klev av tåget och fick vänta på stationen till klockan sju på morgonen, och den enda personen som hjälpte dem var en lokal man, farbror Vasyl. På en cykel tog han med te på termos, en vattenkokare och smörgåsar och förklarade var folk kunde hitta information om boende.

Vasyl förklarade för Maria situationen på stationen och hur de kunde hjälpa till.

Foto: Maksym Solodjuk

– Den kvällen tog vi med oss ​​en termos, vattenkokare och godis från Stan:s kontor. Ungdomsrådet i Ivano-Frankivsk hjälpte till att hitta volontärer och de ställde upp den första natten. De bjöd de nyanlända på mat, te och kaffe, försökte hjälpa till med boende eller hitta bussar vidare utomlands. Det som är det viktigaste, säger volontärerna, är inte en måltid. Människor måste se att de inte lämnas ensamma, berättar Maria.

– Det var folk som sa till oss att de inte hade ätit på tre dagar, berättar Maria. De bad om vilken typ av mat som helst, och kön sträckte sig många meter. Det blev dock inga bråk, ingen försökte få i sig mer mat än vad som behövdes. Vi hade många personliga samtal. Folk höll sig lugna, men när de tillfrågades var de kommer ifrån bryter de ihop och går igenom den smärtsamma upplevelsen igen. I det här ögonblicket håller vi en persons hand och säger att vi ska hjälpa dig. Sådant stöd är också viktigt.

De närmaste dagarna köptes fler termosflaskor och vattenkokare in, samt förlängningssladdar så att folk kunde ladda mobiler och ringa sina familjer. Dagskift infördes, volontärnätverk utökades liksom nätverket av ständiga välgörenhetsgivare. Lokalbefolkningen började ta med sig smörgåsar, kakor och barnmat till stationen. Ett bageri från Kalush, en närliggande stad, står för bröd. Restaurang Bucha-Rest erbjuder varma soppor varje dag i 60-liters kastruller. Folk från grannbyarna tar med sig hemlagad mat.

Till en början lade volontärer all mat på bord i stationshallen, men inom ett par veckor fick de lov att använda stationskaféet lokaler. Bekväma bord och stolar togs med, tillsammans med utrustning för att värma upp mat och tillaga varma drycker.

Foto: Maksym Solodjuk

Volontärer lagar också mat till tågpersonalen som får arbeta i 5–7 dagar utan avbrott. Volontärernas högkvarter kommunicerar med stationstjänstemän, som informerar dem om ankomster och hur många portioner de ska förbereda för tågpersonalen.

Oöverträffad motivation och självorganisering

Volontärerna arbetar i fyra pass under dygnet, inklusive nattpass. Var och en av dem har sin handledare som är ansvarig för maskiner, sanitet och säkerhet. När ett flyglarm ljuder tas alla personer till ett skyddsrum. Handledare är de som har viss erfarenhet av catering och matservering och personalhantering.

– Jag har blivit utsedd till handledare, säger Yaroslav, som har arbetat som volontär på järnvägsstationen sedan de första dagarna. Du förstår, när smörgåsarna är slut, då gör du smörgåsar, när folk ber om te – då går och gör te. Samtidigt tar jag hand om hygienen och följer tågankomster för att säkerställa maximal mängd måltider för människor.

Yaroslavs arbetar i vanliga fall med personalutbildning.

– Jag har erfarenhet av personalledning. Som chef har jag varit tvungen att använda mig av vissa metoder för att få personal att göra vissa saker. Ändå mötte jag här en oanad nivå av motivation och självorganisering. Volontärer är väldigt olika: från studenter till personer med rik ledningserfarenhet. Oavsett om de är unga eller erfarna visar de en sådan hängivenhet som du aldrig skulle se på den en vanlig arbetsplats, på de betalda jobben.

Svårigheter med att hitta ett boende

Det finns också representanter från Ivano-Frankivsks kommunfullmäktiges samordningscenter. Detta samordningscenter hjälper nyanlända med boende. De har information om vilket härbärge som kan ta emot hur många personer och de kan boka kommunala bussar som kör folk till härbärgen. Skyddshemmen är mestadels skolor eller studenthem.

Människor som bestämt sig för att stanna i Ivano-Frankivsk försöker hitta långsiktigt boende. De vill hyra en lägenhet, ett hus eller åtminstone ett rum. Men under andra halvan av mars har det blivit extremt svårt.

Enligt vakthavande personal på tågstationen ser de flesta människorna Ivano-Frankivsk som en tillfällig plats. De åker hellre utomlands eller till de mindre trånga städerna. Ofta åker de till byarna i Karpaterna där de kan bo på hotell och pensionat.

Foto: Maksym Solodjuk

Första hjälpen på stationen

Första hjälpen-gruppen på stationen arbetar för närvarande dag och natt, och läkare från alla medicinska institutioner i Ivano-Frankivsk går med i skiften där. De vanligaste förfrågningarna rör blodtryck, hjärtproblem och panikattacker.

Det finns ingen psykologisk hjälp på stationen, även om det behövs i hög grad. Natalia, en av volontärernas arbetsledare, säger:

– Vi hade ett fall när ett ungt par kom. De fick vänta på nästa tåg till 17.00. Flickan var väldigt stressad, hon var nära ett sammanbrott. Så en volontär tog dem till sitt hus. I allmänhet, när vi ser en person mår riktigt dåligt, kallar vi på sjukvårdspersonal och de ringer en ambulans.

Vad händer härnäst?

Nuförtiden har flödet av människor till Ivano-Frankivsk minskat. Under krigets första dagar mötte volontärer tusen personer per natt, nu är det runt hundra. Maria Keliy antar att de snart kommer att sluta med dagliga skift och bara ha kvar nattpassen.

Även om antalet fördrivna människor minskar, anländer människor ständigt till Ivano-Frankivsk och kommer troligen att komma även under de följande dagarna. Det är därför det är viktigt att volontärerna fortsätter att arbeta, så länge det behövs, och fortsätter att servera varma måltider och en övernattning i relativ säkerhet. Och ännu viktigare, det kommer att hjälpa människor att känna att de inte är ensamma i denna katastrof och att någon är villig att stödja dem.

Samtidigt finns det fortfarande problem med boende. Sysselsättning, utbildning, psykologiskt och juridiskt stöd kommer att behandlas i följande artiklar.”

———-

Here is the article in English and in Ukrainian.