Kent Wisti har haft tre yrkesdrömmar: att bli präst, bildkonstnär och rockstjärna.

– Två av dem har jag i alla fall uppfyllt och får man jämställa satiriker med rockstjärna så blir det tre, skrattar han.

Fast egentligen kallar han sig inte satiriker.

– Jag har oerhört stor respekt för satiren som genre. För de som utvecklat det hantverket, och som ofta betalar ett högt pris för det.

Hans populära alster, som ses i sociala medier och i tidningar, däribland Dagens Nyheter, började av en slump.

–  Jag provade två gratisappar, en där jag kunde rita och en där jag kunde skriva saker. Och så lade jag ihop det och lade ut till kompisar. Jag hade inga ambitioner alls. Och det har jag inte nu heller. Det har bara rullat på.

Vill skratta åt sina egna fördomar

Han har själv svårt att se värdet i det han gör, och teckningarna görs på någon minut.

–  Tankarna bara kommer. Det känns såklart oerhört förmätet att säga och jag vet att jag är privilegierad, men för mig är det inget jobb. På det sättet är jag en riktigt glidargubbe, haha.

Hur känns det när andra gillar det du gör?

– Då blir jag glad på det där jättesköna sättet. Mestadels får jag väldigt vänliga kommentarer.

– I formen finns ju inte utrymme för nyanser men jag har sluppit näthat. Det tror jag handlar om att jag är en vit, heterosexuell man tillhörande övre medelklassen. Samhället är liksom byggt för mig. Jag förväntas ha företräde. Hade jag varit en homosexuell förortstjej hade hatet nog rasat in.

Men retar du inte gallfeber på konservativa krafter i kyrkan med dina erotiska bilder, ditt mustiga språk och en ofta politisk satir?

– Nej, mediebilden är att jag är en rebell men jag är snarare husbondens röst. Det finns en väldigt skev och fördomsfull bild av svenska kyrkan och hur den ser på saker, en del ser biskopen i ”Fanny och Alexander” framför sig. I själva verket har mina erotiska bilder snarast välkomnats: ”Äntligen”, säger kollegor.

– Vad gäller mitt språk så tror jag flertalet kristna i Sverige uttrycker sig så, även präster. Och ibland krävs det ett mustigt språk för att göra saker tydliga.

Har du ångrat några teckningar?

– Nej, jag har inga skamsköljningar över något. Men i början gjorde jag mycket karikatyrer av sverigedemokrater som tjocka och dumma. Det blev platt och visar på en rätt usel människosyn.

– Nu kommer mina gubbar fram ur min blick på mig och mina tillkortakommanden. Det är det jag vill skratta åt, hur jag själv sitter fast i normer och fördomar.

– Vi lär oss ju hela tiden. Man kan förneka saker. Eller problematisera och titta på saker med humor och värme. Lyckas jag med det är jag nöjd.

Politiskt intresserad som barn 

Han kommer från arbetarfamilj, mamma var vårdbiträde inom äldreomsorgen, pappa gravstensgravör. Föräldrarna gjorde en typisk klassresa: fick bra lån och byggde eget hus. Kent och grannbarnen spelade landhockey ute på gatan.

Trots att familjen inte var religiös gick Kent i kyrkans barntimme. Och där hände något. Berättelserna fascinerade och väckte redan då tankar på prästyrket.

Han blev också tidigt intresserad av politik, dels genom hur de pratade i hemmet, dels genom Harry Kullmans böcker om arbetarrörelsens framväxt i Sverige. Som tolvåring gick han med i SSU.

– Det är något väldigt fint med att samlas en grupp människor, i en idéburen organisation. Att ha en gemensam vision. Det skulle jag önska att alla fick uppleva!

I Älmhult fanns inte heller den inskränkthet som kan prägla småstäder, menar Wisti, på grund av Ikea och stambanan.

IM är ju en biståndsorganisation. Har du några tankar om biståndet idag?

– Jag fascineras av de populistiska utspelen och tycker det saknas en rak och nykter syn på bistånd. Att man borde använda biståndspengar för att bygga fängelser utomlands, det är så dumt så det är svårt att överträffa.

– Det är f-n svårt att vara satiriker idag när det görs så absurda utspel, säger Wisti med ett skratt.

Hur mår medmänskligheten idag?

– Den är rätt vilsen och rädd. Vi skulle behöva en trösteprofet, någon som ingjuter mod. För vi står inför stora hot: både nyfascismen och klimatet.

Farlig polarisering

När Kent Wisti växte upp fick han uppleva den första vågen av nynazism.

– Sverigedemokraterna bildades ju av människor i de kretsarna, det kan de aldrig komma ifrån. Men nu är många av åsikterna som spreds då integrerade och normaliserade i samhället.

Wisti är därför rätt dystopisk.

– Polariseringen som vi hela tiden luras in i är ju nyfascismens motor. Jag tror vi har en mörk tid framför oss. Men vi som tror på och vill leva i de goda berättelserna måste fortsätta att berätta dessa. Vi måste fortsätta sjunga de sångerna och odla de frön som sedan kan fortsätta gro när vintern är över.

Wisti om …

… IM-priset: Det känns helt fantastiskt att bli påtänkt i de här sammanhangen.

… Ebba Grön-låten ”Häng Gud”: Den är bra för den ifrågasätter den där hårda, dömande Guden.

… vad han är stoltast över: Mina barn. Jag känner en svindlande glädje över att de blivit så bra. Annars är jag mest stolt över det jag gjort senast, som nu boken med Susanne Dahl: ”Vem såg mig då” som gestaltar förlust, sorg, tröst och längtan.

… sociala medier: De uppmuntrar till exhibitionism och individualism, och individualismen är både en välsignelse och en förbannelse. Å ena sidan ger den frihet. Å andra sidan gör den oss ensamma och utlämnade åt oss själva. Vi tappar delar av oss när vi inte ingår i ett sammanhang.

… drömmar: Jag är helt öppen för vad livet kan innebära. Livet är ju både kul och spännande och jobbigt och slitsamt.

Motiveringen:

IM-priset 2020 går till en orädd och kritisk samhällsbetraktare som med humanismen som ledstjärna fångar och ifrågasätter dagsaktuella händelser. Han formulerar sig med skärpa mot rasism och intolerans och får oss att både skratta och sätta skrattet i halsen.
Precis som IMs grundare Britta Holmström väcker han opinion för medmänsklighet i en tid när det verkligen behövs.

Är du nyfiken på Kent Wistis teckningar och stil:

www.facebook.com/wistikent