I ilskan över Putin är det lätt att ryckas med. Ibland börjar vi referera till kriget som om det var en fotbollsmatch med vinnare och förlorare. Men i krig finns bara förlorare. Det drabbar givetvis de människor som dödas, skadas och de människor som tvingas på flykt. Det drabbar också en massa människor med tidigare trauman från krig, även om de ligger många år, eller till och med en generation, bort. Bara i Sverige har vi människor med personliga trauman eller föräldrars trauman från till exempel andra världskriget, från krigen i Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia, Iran, Irak, El Salvador, Vietnam, forna Jugoslavien och många fler.

Kriget drabbar också ryssar. Det drabbar pojkar och unga män i mina barns ålder som skickas ut i ett krig de ibland inte ens förstår. De drabbar deras mammor, pappor, mor- och farföräldrar och syskon. Det drabbar alla de modiga ryssar som står upp mot Putin och tar avstånd från hans förödande krig i Ukraina. Igår greps tusentals människor som hade modet att demonstrera på över 40 olika orter i Ryssland, en av dem en kvinna som greps på sin 80-årsdag.

När riksdagspartier börjar kräva att biståndet till demokratirörelser i Ryssland dras in drabbar det fel människor. När politiker föreslår att vi ska utvisa alla ryssar i Sverige drabbar det också de demokratiaktivister, hbtqi-aktivister och andra försvarare av mänskliga rättigheter som lämnat landet. Vi måste stenhårt isolera Putin och makten i Ryssland, men vi får aldrig låta det landa i en allmän rysskräck eller hot och hat mot oskyldiga människor. Det borde vi ha lärt oss av historien.