Det här är ytterligare en artikel skriven av Bohdan Oslavski och Svitlana Oslavska för IM:s partnerorganisation Stan i Ukraina. Här hittar du den första artikeln i serien. Vi har fått tillåtelse att publicera artiklarna i översättning till svenska för att ge en ögonvittnesskildring av situationen just nu.

”Tänk dig att se en bild av ditt hus, förvandlat till ett svart hål av fiendens bomber. Fast om du har sett en sådan bild, och överlevt, så befann du dig troligen i en källare eller långt hemifrån på en säker plats när det hände. Du kan säga till dig själv: ”Jag är tacksam att jag lever, jag hade tur.” Och dina vänner säger det samma. Men hur ska du fylla det svarta hålet som växer inuti dig, när en fiende förstör ditt hus? Många av dem som lämnade i tid hade ”tur”. De kan ringa grannar som stannade kvar, och grannarna kanske säger: ”Ditt hus är intakt än så länge”. Grannarna själva är vid liv. Det är goda nyheter. Det finns de som har mer tur och de som har mindre tur.

På frågan ”var kommer du ifrån” svarar fördrivna människor: ”Vi bor i Charkiv, det-och-det-distriktet”, ”vi bor i Kiev, på den-och-den gatan”. De säger inte ”vi har lämnat Kiev”, eller ”vår lägenhet är i Kiev”, utan bara ”vi bor i Kiev” – i nutid. Och detta säger människor som har bott i ett härbärge i Ivano-Frankivsk i mer än en månad.

Det här är smärtsamt. Människor kommer från områden som är under kraftig beskjutning. De har kriget utanför sitt fönster, på innergården, i källaren, i köpcentret som inte finns längre. Kriget är i sirenernas ljud och i missiler som slår ner i närheten. Det är därför dessa människor för närvarande befinner sig i Lviv, Ivano-Frankivsk eller Ternopil. De måste på något sätt bo på de nya platserna också. Och ingen vet hur länge.

Härbärge – ett nytt ord

När mina vänner gör inlägg på sociala nätverk och försöker hitta boende åt människor som har flytt från krigszonen börjar de vanligtvis med de här orden: ”Jag vet att det här är nästan omöjligt, men jag letar efter en lägenhet för människor i nöd…”. Lägenheter för uthyrning är nästan slut i Ivano-Frankivsk. Om någon hittar en så är det ren tur. Sedan den 24 februari har ordet ”härbärge” rusat in i ukrainares ordförråd.

Ett härbärge är en fristad, ett tillfälligt ställe att tillbringa en natt eller stanna en tid på. Härbärgen för fördrivna människor har uppstått i relativt säkra städer, i utrymmen som skolor, sommarläger, teatrar, kontor och privata hus.

”De rastlösa”

Svitlana Tarakhkalo flyttade från Luhansk-regionen till Ivano-Frankivsk för åtta år sedan, när Ryssland startade kriget i östra Ukraina. Strax därefter startade hon en alternativ skola som heter ”De rastlösa”.

Med erfarenheten från 2014 förstod Svitlana 2022 snabbt att många människor snart kommer att flytta till västra Ukraina och utomlands. Hon diskuterade saken med skolans partners och med elevernas föräldrar och gjorde på en dag om sin skola till ett härbärge. Studenter har för närvarande distansundervisning ändå, så madrasser ersatte skrivborden i klassrummen.

Den 25 februari blev Svitlanas härbärge värd för två kvinnor och sex barn. De stannade en natt och åkte sedan vidare västerut, till Zakarpattia.

Sedan början av mars har härbärget varit fullt.

Förutsättningar och behov

– Jag öppnade det här härbärget med tanken att folk skulle stanna en natt eller två, säger Svitlana.

– Jag förväntade mig att de efter hand skulle flytta utomlands eller till permanenta lägenheter. Och nu står vi inför situationen när staden är överbelastad och det inte finns några lediga lägenheter kvar. De är alla upptagna, med flera familjer som bor i en lägenhet.

Foto: Maksim Solodjuk

Möjligheten att flytta är sällsynt, och människor stannar länge på härbärget. Svitlanas skola hyr våning två och tre i ett trevåningshus. Den har sju rum där åtta familjer bor nu. Innan den började fungera som skola var byggnaden uppdelad i lägenheter. Det är därför det finns ett kök och två välutrustade badrum. Här lever familjer under bättre förutsättningar än de som vistas i offentliga skolor. Att bo i ”De rastlösa” är som att bo på ett vandrarhem: du kan laga mat själv i köket, använda tvättmaskiner eller duscha. Förutom att det inte finns några sängar – madrasser läggs rakt på golvet.

Tvättmaskiner, termosar, vattenkokare och hårtorkar till härbärget köptes av IM:s partnerorganisation Stan. Organisationen stödjer även andra härbärgen: i byn Lysets i Ivano-Frankivsks förorter, i Chernivtsi, Vorokhta och Bakosh (Zakarpattia). Organisationens kontor fungerar också som ett skydd för anställda i icke-statliga organisationer från östra Ukraina. Alla dessa härbärgen är delar i ett samarbetsnätverk, öppet för andra härbärgen att gå med, såväl som för andra frivilliga initiativ som behöver hjälp.

Svitlana Tarakhkalo besöker alla härbärgen varje vecka. Nya människor kommer till och det är viktigt att prata med dem om deras behov.

– När människor flyr från städer och kommer till en bekväm och uppvärmd plats, med en madrass och en chans att få varma måltider, tror de att de har tillräckligt, förklarar Svitlana.

– Men med tiden, genom att prata med dem, får du reda på att det finns andra behov. Till exempel brukade människor i sitt vanliga liv ta medicin och fick sluta att göra det på grund av kriget. Alla situationer är olika, du måste prata om dem alla. Man kan inte bara dela ut en lista till folk där de markerar de nödvändiga sakerna.

Låt oss ge andra exempel på sådana behov. Äldre har ofta svårt att resa sig från en låg madrass, de behöver en ordentlig säng. Dessutom finns det ett stort antal människor som har flytt till Vorokhta i Karpaterna, och lokala butiker där var inte redo för detta. Lokala volontärer hjälper till med mat, men medicin och skrivböcker för skolbarn är svårare att hitta.

Svitlana och Maria samlar in förfrågningar och försöker uppfylla dem med stöd från Stan och från volontärer som levererar mediciner och annat som behövs från utlandet.

Tillsammans

Men att bo på ”De Rastlösa” skiljer sig mycket från att bo på ett vandrarhem. Först och främst på grund av att alla sitter i samma båt. Människor som bor på härbärget måste själv organisera sig och samarbeta.

Liudmyla steker pannkakor i köket. Foto: Maksim Solodjuk

Det finns ett schema för duschen och tvättmaskinen. Människor som bor i närheten, på en turistbyrå, finns också med i detta schema. Matlagning är en annan historia. Föreställ dig att varje familj lagar mat åt sig själv – köket skulle snart förvandlas till kaos, och diskmaskiner och spisar skulle inte räcka till. Därför har de boende kommit överens om att det varje dag är en person som lagar mat åt alla (men de som behöver kan dessutom laga mat själva). Vanligtvis är det soppa eller borsjtj, flingor, pasta eller potatismos med kött. Medan vi pratar med Svitlana i köket lagar Liudmyla pannkakor. De ska även ha potatis, sallad och kött till middag, säger hon. Liudmyla lagar mat till 25 personer idag.

Invånarna handlar vanligtvis mat själva. Många människor har kunnat behålla sina jobb och arbetar på distans nu, så att de kan försörja sig själva. Om någon behöver hjälp, stödjer härbärget dem. Dessutom, tillsammans med partners och givare, har härbärget kunnat lagra viss basmat som vatten, mjöl och pasta. Förrådet är till för en eventuell situation där man kan komma att behöva vistas många dagar i skyddsrum. Det finns även ett kylskåp med bröd och kött i källaren.

Ofta levereras bröd till härbärget. De boende gör sedan smörgåsar och lämnar dem till volontärerna på tågstationen som delar ut dem till passagerare och personalen på evakueringstågen.

Behov av skolor

I en situation som den här brukar folk säga till sig själva att ”det här kommer inte att vara länge.”

– För åtta år sedan lämnade jag Luhansk och tänkte att jag kommer hem om två veckor, säger Svitlana Tarakhkalo.

Matförrådet i källaren. Foto: Maksim Solodjuk

– Jag trodde att det skulle vara säkert i Luhansk snart. Och nu finns det en förståelse för att enbart minröjning kommer att ta lång tid. Och att förnya storstädernas infrastruktur kommer också att ta mer än en vecka eller månad. Vi måste komma överens om att vi inte vet när kriget tar slut. Vi vet inte när folk kommer att kunna komma tillbaka hem. Vi vet inte heller om kommer att ha en plats att komma tillbaka till, eftersom många hus har förstörts. Till och med hela städerna har förstörts, som Volnovakha.

Som det redan har nämnts i artikeln är det ont om hyreslägenheter i relativt säkra städer, och härbärgen som ”De Rastlösa” är för det mesta fulla. Man kan fortfarande hitta en plats i vissa härbärgen, men då är det utan dusch eller utrustat kök. ”De Rastlösa” är först och främst en skola, och barn kommer att komma tillbaka till skolan en dag. Samma situation är det för offentliga skolor som förvandlats till skyddsrum. Ja, vi behöver utrymmen att leva på, men vi behöver också utrymmen för att studera och för att driva förskolor på. Människor som arbetar, volontärarbetar och inte har tid att vara med barnen hela dagen eller inte kan lämna dem ensamma hemma har ett stort behov av detta.

Det finns redan några initiativ för att skapa nya bostadsområden i Ivano-Frankivsk och andra städer. En av dem är att förnya ett gammalt universitetshem – ett projekt som drivs av IM:s partner MetaLab. Sovsalen kan ta emot cirka 150 personer. Det finns i alla fall ett akut behov av offentliga lokaler som kan byggas snabbt.

————-
Here is the article in English and in Ukrainian.