– Vi befinner oss långt in på 2000-talet och många människor här i Ukraina kan inte ens ta sig ut på gatan. Något är väldigt fel!

Bohdan Boiko är märkbart upprörd. Han gestikulerar och drar till sig blickarna från nyfikna gäster på det lokala matstället där en lunch går på knappa 15 svenska kronor. Ljuset från lysrören i taket är kallt och de bruna inredningsdetaljerna för tankarna till den sovjetiska eran. Utanför fönstret syns en lång ramp som leder fram till lokalens breda glasdörrar.

Bohdan drar handen över det snaggade håret och fortsätter.

Bohdan Boiko visar hur entrén till ett apotek i staden har tillgängliggjorts. Foto: Malin Kihlström/IM

– Jag studerade mänskliga rättigheter när jag var ung och redan då insåg jag att jag ville göra något för människorna i mitt land. Samhället måste vara tillgängligt för alla – människor med funktionsnedsättningar, äldre, gravida, föräldrar med barnvagnar och så vidare.

Avsaknad av resurser och politisk vilja

2011, när Bohdan arbetade som volontär för en lokal organisation, träffade han Mariia Nikitina, som är rullstolsburen sedan barndomen. De insåg att de hade en gemensam dröm om att göra skillnad och de delade tankar om att samhället inte värnar tillräckligt om människor som lever i utsatthet.

– Resurser och politisk vilja – och kunskap – saknas för att se till att lagar och förordningar följs och implementeras. Vi beslutade oss för att starta en organisation som sätter ljuset på de problem som finns och som kämpar för att skapa förändring för de som inte har möjlighet att kämpa själva, berättar Bohdan och tar en sked av sin borstj.

Resultatet blev organisationen Zahyst som grundades samma år. I första hand blev fokuset att skapa förändring lokalt i staden Cernivtsy med omgivningar. Efterhand har verksamheten vidgats genom bland annat samarbeten med nationella organisationer.  Även antalet medarbetare har växt. Sedan 2019 är Zahyst en partner till IM, som stöttar ekonomiskt men också med kompetensutveckling och nätverksbyggande.

En stor del av Zahysts verksamhet går ut på att diskutera med, och utbilda, lokala myndigheter, tjänstemän och massmedia för att öka medvetenheten kring vilka problem med tillgänglighet som finns. Medarbetare och volontärer ger sig ut i staden och mäter trottoarkanter, dörröppningar och framkomlighet i trafiken. Resultaten rapporteras till myndigheterna, tillsammans med förslag på åtgärder. Rampen, som syns utanför fönstret som leder från gatan och fram till restaurangens dörr, är bara ett exempel på vad Zahyst har åstadkommit.

”Det har hänt att människor har tappat mig”

Efter lunchen ansluter Mariia och Olga Dmytriuk, som också är medarbetare på Zahyst. Mariias djupröda klänning och Olgas klarröda kappa lyser upp gatubilden. På vägen tillbaka till kontoret blir det tydligt vilka utmaningar som finns när det handlar om att ta sig fram genom staden i rullstol. Hål i asfalten, höga trottoarkanter, förrädiska vattenavrinningar i vägbanan och felplacerade skyltar blir oöverstigliga hinder som kräver ändringar av färdvägen.

Mariia Nikitina får hjälp att ta sig in i bussen. Foto: Malin Kihlström/IM

Bussresan den sista biten blir en nära-döden-upplevelse. Efter att fem bussar med för höga trösklar har fått passera busshållplatsen kommer till slut en buss som ska vara handikappanpassad. Ingången är visserligen i höjd med trottoaren, men chauffören stannar minst en halvmeter från gatukanten och ingen ramp fälls ut. Ett par medpassagerare får hjälpa till att lyfta in Mariia och rullstolen i bussen. Snabbt stänger dörrarna och bussen kör i väg utan att Mariia har hunnit låsa rullstolen. Det saknas även anordningar för att förankra den. Olga får krampaktigt hålla fast i rullstolen så att den inte rullar längs gången.

Mariia är märkbart luttrad:

– Det har hänt flera gånger att människor har tappat mig när det har lyft in mig på bussar och tåg. Jag har flera gånger fått åka till sjukhus med rejäla skador. Värst är det att åka tåg eftersom konduktörerna ofta är berusade.

Skapar förändring

Det är liv och rörelse på Zahysts kontor som ligger inklämt i ett lågt gult hus vid en sidogata. Flera personer i rullstolar befinner sig i det kala konferensrummet. De få, hopfällbara stolarna vittnar om att lokalen i första hand är anpassad för personer i rullstol.

Valentyna Dobrydina, en högrest, rullstolsburen kvinna i femtioårsåldern som är generalsekreterare för en annan rättighetsorganisation i regionen tar till orda:

– Alla vi som är här idag arbetar för olika rättighetsorganisationer som ingår i en koalition tillsammans med Zahyst. Vi samarbetar kring frågor som rör tillgänglighet, mänskliga rättigheter och diskriminering. Vi blir en enad, stark röst som når fram.

Mariia, som sitter bredvid Valentyna i sin rullstol, nickar instämmande och tillägger:

– Ett exempel där vi jobbar för förändring just nu är kvinnohälsa. Som rullstolsburen kvinna kan det vara omöjligt att göra gynekologiska undersökningar eller mammografi, eftersom det inte finns anpassade stolar eller röntgenapparater. I höstas arrangerade vi en tredagarskonferens där vi bjöd in lokala myndigheter och resultatet blev att det tillkom en post i budgeten för att sjukhusen ska kunna investera i specialutrustning. Vi skapar förändring, sakta men säkert.

Mötet med Mariia, Bohdan och Valentyna gör det tydligt vilken roll civilsamhällesorganisationer spelar i ett samhälle där staten saknar kunskap och vilja att ta det ansvar som utlovas. Organisationerna blir inte bara en röst för de svaga, utan watchdogs som kontrollerar och utkräver ansvar för att de mänskliga rättigheterna följs. En livsviktig roll för ett fungerande demokratiskt samhälle.