Efter Rysslands fullskaliga invasion förvandlade Stan, med säte i Ivano-Frankivsk i västra Ukraina, snabbt sitt kontor till ett härbärge och ett skydd för aktivister. Sedan dag ett har organisationen även stöttat andra härbärgen i den delen av Ukraina.  

Stans medarbetare såg att människor som anlände med evakueringståg från de östra delarna mitt i natten inte kunde lämna stationen på grund av utegångsförbudet. De var tvungna att stanna på stationen till morgonen, hungriga och törstiga. Därför startade Stan ett nattskift på stationen och sedan 1 mars har volontärer välkomnat människor vid plattformarna, tillhandahållit mat och dryck och gett råd och information. De har helt enkelt hjälpt människor att återhämta sig under de första timmarna efter ankomsten. Genom detta blev volontärerna också medvetna om vad som kom härnäst i kedjan av behov för människor som tvångsfördrivits.  

– Vi gav dem varmt te, kaffe och mat. Och de behövde känna medmänskligt stöd. Idén om att skapa ett program för psykosocialt stöd dök upp direkt efter att vi startade volontärarbetet på stationen, säger Dmytro Kuznetsov, styrelseledamot och projektkoordinator på Stan. 

 Ansvarsfull uppgift 

Att ge psykosocialt stöd är en komplicerad och ansvarsfull uppgift. Dmytro hade studerat barnpsykologi, men kände att han inte hade tillräckligt med erfarenhet inom området. Han sökte därför råd hos psykologen Ihor Trydub.  

Dmytro frågade Ihor hur man ska förhålla sig till de grundläggande sakerna: vilken typ av stöd som ska ges och hur man arbetar efter ”do no harm-principen” (att inte tillfoga mer skada).  Ihor har 10 års erfarenhet inom området och arbetar på Caritas Kharkiv. Tidigare drev han ett härbärge för internflyktingar. Några dagar efter invasionen lämnade han och hans fru hemmet i Kharkiv och tog sig till Ivano-Frankivsk. Tillsammans med Dmytro började han utforma det psykosociala stödprogrammet.   Ihor och Dmytro började med att besöka flera härbärgen, där de pratade med de boende. Det var avgörande för att förstå de förhållanden som människor befann sig i och vilken typ av stöd de behövde. Enligt Ihor var fallen ganska olika:  

– Från ångest, rädsla och förvirring till chock och stressreaktioner. Ibland är dessa tillstånd på gränsen mellan ohälsa och psykisk störning. Människor som nyligen kommit från Mariupol var värst drabbade.  

Foto: Max Solodjuk

Viktigt förstå att reaktionerna är normala 

Ihor förklarar att den här typen av psykologiskt stöd inte behöver gå på djupet. Nyckeltanken är stöd: att det finns en psykolog som stöttar och hjälper personen att hantera känslor och tankar, och som hjälper till att undvika regression. 

Psykologerna arbetar antingen en hel dag eller några timmar, beroende på hur många som bor på härbärget. Men de går inte in med en ”Hej, jag erbjuder dig terapi”-attityd. Det är människor ofta inte redo för. Psykologerna går försiktigt fram: kommer på besök, bekantar sig med och knyter kontakt med människorna. De erbjuder konstterapisessioner och organiserade föreläsningar, till exempel om ”hur barn lever genom trauman” eller ”hur man förklarar för barn vad kriget innebär”. Dessa tillfällen är viktiga för att skapa förtroendefulla relationer och förbereda människor för individuella konsultationer om det behövs.  

Det ovan nämnda handlar om psykoedukation, ett annat fokusområde i Stans stödprogram. Enkelt beskrivet är det ett sätt att förklara vad som händer med en person just nu och att påtala att allt personen känner är okej. Det är normalt att ha sömnsvårigheter, att vakna mitt i natten och att bli upprörd. Om man förstår att dessa reaktioner är naturliga och till och med nödvändiga är det lättare att hantera dem. 

Att hjälpa utan att stjälpa 

Utbildning är viktigt för både volontärer och vårdpersonal. Alla som arbetar med människor som upplevt krig och stress måste veta hur de ska agera utan att skada eller förvärra.  

Alla kan inte vara psykologer men alla måste ha en grundläggande förståelse för vad människor som levt och lever under svåra förhållanden går igenom. Stan ordnade därför ett onlineseminarium med Zurab Beberashvili, en georgisk psykiater och terapeut. Sedan 1995 har han arbetat med människor som erfarit krig i Abchazien och Sydossetien: internt fördrivna personer, människor som upplevt fångenskap, omänsklig behandling eller tortyr. Beberashvili höll ett seminarium om tidig kristerapi och förklarade hur man effektivt kan arbeta med drabbade så att de inte utvecklar svåra mentala besvär. Stan kommer att ordna liknande seminarier i framtiden. 

Ett maraton, inte ett kortdistanslopp 

Man måste även tänka på att människor som hjälper andra också behöver stöd.  

– De jobbar hårt och har många olika uppgifter. Och jobbet är slitsamt känslomässigt. Till en början jobbar man på allt vad man kan, men det kommer en tid när man kan känna att man inte kan hantera allt ansvar, förklarar Ihor Trydub.  

Dmytro Kuznetsov betonar:  

– Både internflyktingar och frivilliga behöver känslomässigt stöd. Det handlar om individuella konsultationer och grupparbete samt psykoedukation. Det är också viktigt att förklara för volontärer, vårdpersonal och aktivister att deras arbete under krigets förhållanden är ett maraton, inte ett kortdistanslopp. Även om kriget tar slut i morgon kommer mycket arbete kvarstå så det är viktigt att hushålla med kraften.  

Foto: Max Solodjuk

– Tidigare kunde du vara utan sömn i två dagar, och nu är du utmattad innan eftermiddagen. Tidigare har man kunnat hålla huvudet kallt, och nu blir man arg på folk. Men orsaken är inte människorna utan din utmattning. Detta måste man förstå. Man måste få folk att sätta gränser och få dem att ta hand om sig själva, säger Trydub.  

Stans psykosociala stödprogram består bara av de första etapperna av maratonet. Psykologer har alltså redan börjat arbeta med internflyktingar och volontärer samt med barn. Den 15 april ägde den första konstterapisessionen rum på alternativskolan ”Nevgamovni”. Barn skapade och kommunicerade och lärde sig att lita på varandra. Lokala barn deltog tillsammans med barn från krigszonerna. Även sessioner för vuxna planeras, som ska hjälpa människor att integreras i lokalsamhället genom arbete och volontärarbete. Stan planerar att säkerställa inte bara psykologisk, utan även psykiatrisk hjälp.  

– I Yaremche träffade jag människor från Mariupol i mycket dåligt skick. Det behövs kunniga som kan arbeta med människor i gränslandet mellan psykisk hälsa och ohälsa. Och de som bor på härbärgen och medicinerar mot psykiska störningar behöver särskild vård, säger Trydub.  

Stan försöker också starta psykologstöd online – en hjälptelefon för krissituationer. Ihor Trydub är säker på att psykologers främsta uppgift är just att kunna vara vid personers sida när de behöver uttrycka sina känslor och smärta. 

Den här artikeln är skriven av Bohdan Oslavski och Svitlana Oslavska för IM:s partnerorganisation Stan i Ukraina. Vi har fått tillåtelse att publicera den i översättning till svenska.