IM och 18 andra organisationer skickade för två veckor sedan ett brev till biståndsminister Matilda Ernkrans.

Brevet handlade om de historiskt stora nedskärningar som Sveriges regering har gjort i internationellt bistånd. Precis när världen mår sämre än på länge.

Det är helt självklart att Sverige ska ta emot flyktingar, men med ett oväntat stort budgetöverskott har vi råd, utan att låta det drabba människor i fattigdom och förtryck.

Att ta 9,2 miljarder från biståndet är i grunden fel, osolidariskt och korttänkt.

Att dessa nedskärningar dessutom grundandes på en snabbt framtagen uppskattning – närmast en servettskiss – istället för Migrationsverkets ordinarie prognos, är obegripligt.

Därför skrev vi brevet till biståndsministern.

Vi skrev medvetet mycket konkreta frågor som fokuserade på beslutsunderlag, för att inte få svepande svar.

Vi frågade bland annat:

– Varför ändrar regeringen inte utbetalningstaket på biståndsanslaget snarast möjligt när det nu finns en formell prognos från Migrationsverket som visar att kostnaderna för flyktingmottagandet beräknas bli fyra miljarder kronor lägre?

– Om beslutet att skära ner det internationella biståndet med totalt 9,2 miljarder kronor de facto byggde på marsscenariot från Migrationsverket, vilket beslutsunderlag ligger då bakom regeringens underlåtenhet att ändra beslutet baserat på den färska ordinarie prognosen?

Du kan se vårt brev här: https://www.imsweden.org/vad-styr-regeringens-beslut-att-dra-ner-pa-internationellt-bistand/

Vi fick ett svar med stora ord. Ministern ”instämmer helt i vikten av att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet.”

Gott så.

Matilda Ernkrans betonar också hur ”Sveriges bistånd visar den svenska solidariteten och ansvarstagande för dessa frågor internationellt”.

Ja, om vi hade stått upp för enprocentsmålet, utan att låta en historiskt stor del av det gå tillbaka till Sverige, hade det stämt. Sverige brukar vara bra. Svenskt bistånd var, i alla fall tidigare, bäst i världen.

Sedan brister logiken helt.

Ett hastigt framtaget scenario i mars visade på drygt tio miljarder i kostnader för flyktingmottagande, och en gedigen, ordinarie prognos som kom i april visade på 6,4 miljarder. Detta tar ministern som intäkt för att skriva: ”Att bedömningarna varierar indikerar att det fortfarande finns betydande osäkerhet”.

De fyra miljarder (!) som diffar kan betyda skillnaden mellan liv och död för hundratusentals människor.

Ministern berättar också att Sverige hör till de givarländer som har utnyttjat kryphålet i OECD-DAC:s regler minst under år 2020 och år 2021. Hon nämner inte 2022, där allt tyder på att Sverige utnyttjar kryphålet mest av alla.

Sverige, som så ofta stolt beskrivs som ett viktigt föregångsland.

Nästa prognos kommer 30 juli. Vi undrar fortfarande: Kommer regeringen att lita på den?

Och vi undrar fortfarande vad regeringen har för beslutsunderlag för att underlåta att fatta ett nytt beslut redan nu.

Om något annat utgiftsområde i svensk politik hade skurits ned med fyra miljarder, med en servettskiss som underlag, hade det blivit ett ramaskri i Sverige.

Nu är det bara ropen från människor i fattigdom som hörs. Förhoppningsvis hela vägen till Rosenbad.

Läs biståndsministerns svar här:220518 Brevsvar sr Matilda Ernkrans