I en intervju i Sveriges Radio den gångna helgen argumenterade bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (m) kring varför ”solidaritet” i utrikes- och biståndspolitiken är ”förlegat”.

Många drog efter andan och kände pulsen stiga. Så även jag.

Forssell beskriver regeringens nya biståndspolitik som en ”mycket mer modern syn på bistånd” och degraderar i samma andetag all kunskap i Sverige till gammalmodig. Och då pratar vi om landet som i flera internationella utvärderingar anses ha världens bästa bistånd.

Handel är ibland ett utmärkt sätt att öka välfärden i ett land. Men då ska det vara detta som är huvudsyftet. Det ska inte vara egenintresse. Inte att använda biståndsbudgeten för att köpa fördelar för svenska företag.

Bra bistånd har fokus på människor som lever i fattigdom och förtryck. Inte svenska företag.

Bra bistånd utgår alltid från mottagarens behov och prioriteringar. Inte givarens.

Om man tycker att själva ordet ”solidaritet” är för ”vänster” så finns det ju synonymer.

Som ”empati”.

Eller ”medmänsklighet”.