Det är nu snart sex år sedan Sverige radikalt la om sin flyktingpolitik. Fortsatt ”andrum” och den hotande ”systemkollapsen” har sedan dess dominerat debatten. Det har inte gått många dagar i sociala medier utan att Reinfeldts ”vi måste öppna våra hjärtan” hånats, förlöjligats eller hatats. Nu, på grund av Putins invasion, är det åter aktuellt.

Nu verkar det som om Europa och Sverige återigen är beredda att, med Löfvens ord, ”inte bygga murar”. En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning är öppen för att ta emot människor på flykt undan kriget i Ukraina. Vi känner igen det från tidigare krig och kriser. Under 2015 var också engagemanget och viljan att ta emot människor på flykt väldigt stor i Sverige.

För oss som hela tiden stått upp för rätten att söka asyl när du måste fly från krig eller förföljelse, oavsett vem du är, är detta givetvis välkommet. Samtidigt visar dagens situation också på något annat.

När en journalist på den stora TV-kanalen CBS säger ”detta är inte Irak eller Afghanistan… detta är en relativt civiliserad, relativt europeisk stad”, ger det mig en obehaglig känsla. Den känslan blir inte mindre när TV-kanalen NBC rapporterar ”låt mig formulera det rakt på sak, detta är inte flyktingar från Syrien, detta är flyktingar från grannlandet Ukraina, detta är kristna, de är vita”. Då blir det väldigt tydligt hur vi gör skillnad på människor beroende på religion och hudfärg.

I den svenska debatten hörs också röster om att detta är något annat än 2015. Det är det givetvis. Ingen situation där människor behöver fly från sina hem är den andra lik. När det kommer uttalanden om att ”människor från Ukraina har samma kultur som svenskar, därför är detta något annat” ska vi vara på vår vakt. Det finns givetvis inte en svensk eller en ukrainsk kultur, det finns mängder av svenska och ukrainska kulturer. Men det finns bara en mänsklighet. När politiker, som SD i Mölndal, hävdar att nu ”handlar det om riktiga flyktingar” är det tydligt att för många är det viktigare var människor kommer ifrån, vilken religion eller hudfärg de har, än vilka skäl de har att fly.

IM skrev redan i sina tidiga stadgar 1944: ”IM arbetar med och för människor i nöd, oavsett ras, nation, religiös eller politisk övertygelse”. Något som var kontroversiellt då, men verkligen inte borde vara kontroversiellt idag.

IM strävar i sin vision och i sitt uppdrag fortfarande efter en rättvis och medmänsklig värld där vi vill bidra till en bestående förändring för särskilt utsatta människor. Det är graden av utsatthet som avgör, aldrig hudfärg, religion, etnicitet eller kultur!