Ulf Kristersson lägger ihop bistånds- och utrikeshandelsfrågorna och ger den ministerposten till Johan Forsell (m). Hopslagningen innebär en nedprioritering av Sveriges roll i centrala framtidsfrågor, i en situation där fattigdomen och hungern ökar i världen och demokratin är på tillbakagång. Det möjligen positiva i det är att det, rent teoretiskt, kan bli större fokus på företagens ansvar i utvecklingsfrågor, det får vi avvakta och se.

Johan Forsell får administrera den biståndspolitiska nedskärningen. Frågan är om han kan reda ut de olika viljorna i koalitionen vad gäller biståndets inriktning. Det är inte helt enkelt att utläsa vad M och SD vill utöver att skära ner. Förhoppningsvis står M tydligt upp för demokratidelen i biståndet som alltid varit central för dem. Kanske också för kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter även om de inte kommer att kalla det feministiskt och för någon form av klimaträttvisa.

För nya utrikesministern Tobias Billström (m) blir det viktigt att han står upp för ett Sverige som inte är stängt, slutet och tillbakablickande, så som Sverigedemokraterna vill. Med SD i Regeringskansliet blir den rösten väldigt viktig, inte minst för vår relation till omvärlden.

Det var inte mycket i regeringsförklaringen som rörde världen bortom Ukraina. Hoppas innerligt att utrikesministeriet som helhet förmår att ha fokus inte bara på det geografiskt närliggande, utan kan ta tillvara och utveckla Sveriges viktiga ledarroll i utvecklingsfrågor i andra regioner, där människor lever i fattigdom och förtryck. Sverige har världens bästa bistånd, vilket betyder oerhört mycket för miljontals människor. För mat på bordet, och för mänskliga rättigheter.

För justitieminister Gunnar Strömmer (m) väntar ett svårt uppdrag. Enligt Tidöavtalet ska han driva lagar som går ifrån principen om individen som utgångspunkt i all lagstiftning, vilket förhoppningsvis kommer möta hårt motstånd i Lagrådet. Om det blir justitieministern eller migrationsminister Maria Malmer Stenergard (m) som ska verkställa de värst formulerade delarna i Tidöavtalet är svårt att avgöra. Men frågan är hur man juridiskt ska hantera en mening som: ”[d]en som befinner sig i Sverige och åtnjuter svensk gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen”?

En mening som aldrig borde synts utanför ett auktoritär-nationalistiskt partis program.