Det är 45 grader varmt i skuggan under det stora trädet och svetten rinner ner i mina ögon. Framför mig sitter en liten flicka. Jag vet att hon är sju år men hon ser inte ut att vara mer än fyra. Runt hennes pinnsmala handleder dinglar små rosa plastarmband och händerna är täckta av hennatatueringar. Ögonen ser nästan lite för stora ut i det lilla ansiktet där de kikar fram under den långa luggen. Bredvid henne sitter en kvinna i en rosa sari. Ett smycke pryder kvinnans näsvinge och röda armband skramlar när hon rör armarna.

Båda två tillhör Natuwafolket, en extremt liten och marginaliserad grupp i södra Nepal. Fram tills för några år sedan var de nomader och flyttade runt från plats till plats i gränslandet mellan Nepal och Indien. Det var ett hårt liv, utan tillgång till rent vatten och näringsrik mat, och undernäringen har satt tydliga spår på den lilla flickans kropp och i kvinnans tärda ansikte.

– Vi visste inte hur viktigt det är med näring eller renlighet, berättar kvinnan som heter Kusmawati. Vi levde i smuts och matrester, och uträttade våra behov bredvid våra sovplatser. Många var sjuka, men eftersom vi varken hade pengar eller id-handlingar kunde vi inte gå till sjukhuset. Vi ses som kastlösa och på grund av det är det ingen som vill ge oss jobb, så vi försörjde oss genom att tigga och visa upp ormar. Vi stannade aldrig någon längre tid på samma plats och därför gick inte våra barn i skolan.

IM arbetar tillsammans med den lokala organisationen Siddharta Social Development Center (SSDC), för att förändra situationen för Natuwafolket. En av de främsta framgångarna för IM och SSDC är att Natuwafolket för några år sedan blev erkänt som en officiell folkgrupp av den nepalesiska regeringen, vilket gör att de idag har id-handlingar och får tillgång till exempelvis sjukvård. Genom SSDCs insatser har Natuwafolket också fått möjlighet att bli bofasta vilket innebär att barnen för första gången går i skolan.

Jag vänder mig till den lilla flickan, som heter Bandana, och frågar hur länge hon har gått i skolan.

– Två år, svarar hon med låg röst och vågar inte riktigt möta min blick. Jag har lärt mig siffrorna och kan skriva bokstäver nu, fortsätter hon med ett försiktigt leende.

Kusmawati berättar att hon också, genom SSDC, har lärt sig att skriva sitt namn och några få ord. SSDC har startat en kvinnogrupp i byn där kvinnorna får utbildning och där de sparar pengar i en gemensam pott som de sedan kan låna ur för att starta olika verksamheter. Kusmawati har själv precis satt igång med getuppfödning och hon berättar hur stolt hon är över att för första gången tjäna egna pengar.

– Mycket har blivit bättre nu, säger hon och ler. Vi är friskare, vi äter bättre mat och vi har förstått hur viktigt det är med renlighet och bra hälsa. Och barnen går i skolan – det är otroligt viktigt för framtiden!

Men livet är fortfarande hårt för Natuwafolket. Den ekonomiska situationen är svår och de behöver stöd för att skapa hållbara inkomstkällor. Flera av kvinnorna i byn ägnar sig fortfarande åt att tigga eftersom det tar tid att bygga upp verksamheter.

– Det är dyrt med skolmaterial och skoluniformer till barnen, berättar Kusmawati. Och blir vi sjuka är det svårt att ha råd med mediciner, även om läkarbesöken är kostnadsfria.

SSDC och IM fortsätter kampen för att förbättra livssituationen för Bandana, Kusmawati och resten av Natuwafolket. Som IM-givare bidrar du till att Natuwafolket och andra minoritetsfolk runtom i världen får tillgång till sina rättigheter i samhället. Ingen ska lämnas utanför!

Redaktionens kommentar:
Genom vår lokala samarbetspartner SSDC kan vi verka för att även barn och ungdomar från fattiga och marginaliserade grupper får gå i skolan. Med utbildning får de möjlighet att ta sin plats i samhället och kan påverka sin framtid. Vårt samarbete med SSDC bidrar till både det Globala målet nr 10 – minskad ojämlikhet och det Globala målet nr 5 – jämställdhet.