Den här artikeln är skriven av de ukrainska journalisterna Bohdan Oslavski och Svitlana Oslavska på uppdrag av IM:s partner Stan. Vi har fått tillåtelse att publicera texten i översättning.

Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina startade i februari har människor flytt för sina liv undan strider och ockupation. Många har blivit internflyktingar i sitt eget land. En del har tagit sig till Ivano-Frankivsk-regionen i västra Ukraina. Här ligger det lilla samhället Kolomyia som vi ska besöka idag. En stor del av de flyktingar som kommit hit sökte i början skydd i skolor och förskolor som gjorts om till tillfälliga härbärgen. Senare öppnade kommunfullmäktige i samarbete med lokalsamhället, däribland IM:s partner Stan, två riktiga härbärgen så att människorna kunde flytta ut från utbildningslokalerna. Det här är en berättelse om boende, vardagsliv, utmaningar och behov hos människorna som bor i ett av dessa härbärgen.

Foto: Maksim Solodjuk

Vi lär känna varandra

— Jag kommer från Horlivka, men de senaste två åren har jag bott i Charkivs norra Saltivka-distrikt. Jag jobbade på fabriken där. Jag kom hit i mitten av mars. Jag tänkte åka tillbaka men det finns inget att komma tillbaka till.

– Jag är från Luhansk. Jag flyttade till Popasna 2015, som internflykting (när Ryssland ockuperade Luhansk-regionen, reds. anm). Nu när striderna började i Popasna träffades jag av en missil. Allt är förstört. För tillfället bor jag och mina barn här. Vad vi ska göra sen vet vi inte.

– Jag heter Svitlana. Min man har en funktionsnedsättning, han är blind. Jag har också ett funktionshinder och har svårt att se. Dessutom följde Misha med oss, han sitter i rullstol. Vi är från Horlivka, men har de senaste sex åren bott i Svyatohirsk. Nu är staden ockuperad, det var därför vi kom hit.

Vi sitter vid det provisoriska bordet på bakgården till ett av härbärgena i Kolomyia. Människorna berättar sina historier. Varje berättelse är speciell, men fortsättningen är gemensam: de kom till Kolomyia där de tilldelades plats i skolan eller på dagis. Senare flyttade de hit – till ett hus i Saint Ignacy Loyolas romersk-katolska kyrkas lokaler. I gamla tider var det ett kloster, under sovjettiden var det ett lager. Senare blev det en klinik för sexuellt överförbara sjukdomar. Sedan stod byggnaden tom en tid och 2022 blev det ett härbärge för de tvångsfördrivna.

Foto: Maksim Solodjuk

Vid första anblicken är det ett paradis här. En tvåvåningsbyggnad i rött tegel omgiven av grönska. Tvätt som torkar på en lina. Det är mysigt och vackert. Men om du tittar närmare visar det sig att den historiska byggnaden inte bara är vacker med gammaldags charm. Byggnaden har en rad tekniska problem: vatten- och elförsörjning, sanitet, tak, värme. Det verkar som att byggnaden håller på att gå sönder i småbitar. Men 45 personer bor här och de behöver det här härbärget så mycket.

Härbärgets föreståndare

Andriy är från Borodianka nära Kiev. När de ryska trupperna invaderade staden tvingades han tillbringa den första tiden i ett skyddsrum. Från en förstörd livsmedelsbutik hämtade han mat till människorna i skyddsrummet.

– Stridsvagnskonvojen körde förbi och fick syn på mig. Jag undrade om jag skulle överleva eller dö. Men trots allt hämtade vi mat och vatten till skyddsrummet. Folk var så hungriga. De där händerna som rycker flaskor ur dina händer – det är hemskt, berättar Andriy.

Till slut lyckades Andriy och hans föräldrar lämna Borodianka och kom till Kolomyia och fick plats i härbärget. Härbärgets invånare valde honom till föreståndare.

– Jag gör samma arbete här som jag gjorde i skyddsrummet – delar ut mat och ser till att människor mår bra, säger han.

Förutom att distribuera mat hjälper han människor att vända sig till instanser där de kan få hjälp och stöd, och han löser också tvister på härbärget.

– Jag är så tacksam för Andriy, han tar hand om oss, han fyller i formulären, för vi är blinda, vi kan inte se, säger Svitlana.

Problem med tillgänglighet

För Svitlana började flytten 2014 när hon och hennes man lämnade Horlivka för Sviatohirsk. De bodde i ett boende för personer med funktionshinder. Men efter den 24 februari nådde kriget den platsen också. Efter att ha varit på flykt hittade paret skydd i Kolomyia. De delar rum med Mykhaylo, en man i rullstol som de träffade på vägen. Härbärget har inga faciliteter för personer med funktionsnedsättning, och de boende får klara sig bäst de kan. Till exempel tog de med sig en plaststol till duschen för Mykhaylo.

Men det gamla huset saknar ens ett sådant minimum som en rullstolsramp, för att inte tala om andra tillgänglighetsarrangemang. På frågan om hur det är för för blinda suckar Svitlana och säger:

– Det finns så många saker som vi skulle behöva. Ett exempel är märken som gör att personer med synproblem kan orientera sig. Jag har synproblem, och min man kan inte se alls. Jag vägleder honom alltid, han kan inte lämna rummet själv.

Det finns en regel i härbärget att de boende städar de gemensamma utrymmena i tur och ordning. Det är svårare för Svitlana än för personer utan funktionsnedsättning, men hon försöker städa så gott det går.

– I Sviatohirsk var alla likadana, alla hade ett funktionshinder. Någon satt i rullstol, en annan var blind etc. Här känner jag mig lite malplacerad eftersom andra kan se och jag inte. Ingen där sa till mig att jag inte hade städat bra. Vi anpassar oss på något sätt. Det finns ingen väg ut, livet pågår, säger hon.

Tak och vatten

Medlemmarna i kyrkosamfundet hjälpte till att rusta upp byggnaden och ställa i ordning den till ett härbärge. De gjorde renoveringsarbeten med egna händer och resurser. Självklart har byggnaden fortfarande många brister, men man kan se att många saker har gjorts. Badrummen ser perfekta ut. All utrusning är ny och glänsande.

Foto: Maksim Solodjuk

Varje våning har kök och badrum. På bottenvåningen finns duschar och toaletter i ett rum. Duscharna är åtskilda med hjälp av duschdraperier, vilket många tycker är problematiskt. Vissa personer låser hela rummet när de använder duschen eller toaletten – observera att det finns 50 boende i härbärget. Det finns dock varmt rinnande vatten överallt förutom i sovrummen där rören är gamla.

Från andra våningen leder trappan till en vind. För att barnen inte skulle gå upp där hittade Andriy på en berättelse om greve Sheptytskyi som bor på vinden. Men barnen var nyfikna, så trappan fick blockeras med ett gammalt bord. Vi går upp för att ta en titt på taket. Andriy säger att det läcker och när det regnar så droppar det in i rummen.

Vintern är på väg

På frågan om folk planerar att stanna i härbärget över vintern, säger Andriys mamma Valentyna:

–Staden Borodianka är förstörd. Det är en grav. Är det möjligt att leva i en grav? Det skrämmer mig.

Hon fortsätter:

–  Byggnaderna i vår stad är i kritiskt skick, men några människor kom tillbaka (när staden befriades från ryssarnas ockupation den 1 april, reds. anm.), flyttade in och bor där. För de har ingen annanstans att bo! Väggarna i byggnaderna har sprickor, och hur kommer det att bli på vintern? Husen kan falla isär. Det är en risk.

Foto: Maksim Solodjuk

Människor förbereder sig för att övervintra i härbärget. I gamla tider hade byggnaden ett värmesystem, men det kan man inte räkna med nu. Invånarna säger att representanter för stadsförvaltningen redan har besökt härbärget, studerat byggnaden och lovat att uppvärmningen kommer att fungera. Men det är ett komplext problem. En stor del av fönstren är gamla, de blåser igenom, och denna omständighet oroar människor också.

Jobb och dagis

Som på alla härbärgen ligger frågan om sysselsättning och inkomster i luften här, liksom behovet av ett dagis. Frågan om det senare är bara delvis löst. Det finns ett dagis som drivs av en kyrklig gemenskap, men den är bara öppen två eller tre dagar i veckan. Ingen vet säkert hur situationen kommer att se ut framöver. Och för tillfället är det som Andriy säger:

– Kvinnor med barn arbetar inte för att de måste vara med sina barn.

Vissa människor har hittat anställningar, men sällan jobbar de inom det yrke de är utbildade till.

– Jag jobbar just nu på en byggarbetsplats med att blanda betong. Jag brukade arbeta med tak, stålkonstruktioner och staket hemma, säger Yuriy från Rubizhne.

Humanitärt bistånd hjälper människor att klara sig. Kyrkan och olika frivilliga initiativ hjälper till med mat. Viktigt stöd kommer också från IM:s partner Stan.

– Kommunfullmäktige lockar givare som ger engångsgåvor. Men med Stan är det ett långsiktigt arbete. Den här organisationen hjälpte oss att förse våra härbärgen med sängar, hygienartiklar och mat – och har kunnat reagera på snabba förfrågningar, säger Solomiya Zinets-Matsyshyn, samordnare för härbärgen i Kolomyia och chef för civilsamhällesorganisationen Trykutnyk.

I Kolomyia arbetar STAN med de två härbärgen som drivs av kommunfullmäktige. De tillhandahåller inte bara mat, hygienartiklar och madrasser utan också psykologiskt och juridiskt stöd och organisera