Min pappa var alkoholiserad och våldsam och styrde familjen med järnhand. Till slut hittade mamma kraften att lämna honom. När hon sedan dödades i inbördeskriget lämnades min lillebror och jag, då fem år gammal, till vår moster. Hon hade egna barn och såg oss som en belastning. Vi tvingades bidra till hushållskassan genom att arbeta med försäljning på gator och torg. Jag var ofta trött och hungrig efter att ha arbetat hela dagarna, men jag anmälde mig ändå till en kvällsskola. Det var ett sätt för mig att hedra mamma, eftersom hon alltid berättade för mig hur viktigt det är med utbildning.

När jag var åtta år gammal var jag på väg hem från skolan en kväll. Jag blev överfallen och våldtagen av två äldre män, mina egna grannar. Jag lämnades att dö vid vägkanten, men hittades av några förbipasserande som
ringde ambulansen. När jag pekade ut de skyldiga var det jag som blev den besvärliga och jag tvingades flytta till ett tillfälligt hem. Som tur var fick jag och min bror till slut plats i en av SOS barnbyar där vi fick bo i många år.

I vuxen ålder träffade jag kärleken, gifte mig och fick en son. Allt var bra till en början, men sen började min man dricka och bli våldsam. Precis som min mamma valde jag att lämna äktenskapet för att uppfostra min son på egen hand. Flera år senare träffade jag en annan man som jag blev kär i. Jag tvekade länge om jag skulle våga ge kärleken en ny chans och efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att göra det. Men så en dag kom det en kvinna till mig som berättade att mannen var gift och hade fyra barn. Jag blev förtvivlad och bröt upp förhållandet. Jag visste inte då att jag var gravid.

En dag fick jag fruktansvärda smärtor i magen och föll ihop medvetslös på badrumsgolvet. Min före detta svärmor hittade mig där och ringde efter hjälp. När jag vaknade var jag omringad av poliser och delgavs misstanke om abort. Det är totalförbjudet i El Salvador och straffas hårt.

Straffet

Rättegången som följde blev en fars. Min försvarsadvokat kom för sent och allt var över på tio minuter. Jag dömdes till 40 års fängelse. Jag transporterades bort till kvinnofängelset som är helvetet på jorden. Kvinnorna i fängelset trakasserade mig och kallade mig barnamördare. Jag försökte förklara att jag inte hade gjort abort och jag begärde en ny, rättvis rättegång. Men det dröjde mer än fyra år innan jag fick det. Att det överhuvudtaget blev en ny rättegång beror bland annat på att IM, tillsammans med andra organisationer som Diakonia och Amnesty
International, har en närvaro i fängelser i El Salvador för att hjälpa oskyldigt dömda. Jag fick inte träffa min son, som bodde hos sin farmor, och under de fyra åren hade jag bara telefonkontakt med honom.

Flykten till Sverige

I den nya rättegången friades jag från alla misstankar och fick lämna fängelset. Men efter tio dagar överklagade staten frigivningen och jag insåg att det var stor risk att jag skulle hamna i fängelse igen. Så med hjälp av IM, Amnesty International och Diakonia flydde jag tillsammans med min son till Sverige där vi fick asyl. Vi har nu bott här i två år och vi betraktar båda Sverige som vårt nya hem. Under allt som har hänt har jag aldrig förlorat hoppet eller tron. Nu kämpar jag på distans för kvinnors rättigheter i El Salvador. Jag kommer aldrig att ge upp kampen för de kvinnor som sitter fängslade och mitt mål är att mina ”systrar” ska bli frigivna. Jag är stark nu och jag vet att det går att förändra situationen om vi alla kämpar tillsammans.

IM-Priset

María Teresa Rivera fick IM-priset 2018 för sitt livsviktiga arbete för kvinnors rättigheter i El Salvador, ett land med några av världens hårdaste abortlagar. Idag reser hon runt och talar på internationella konferenser för att belysa förutsättningarna för kvinnor i El Salvador, där ett 20-tal kvinnor i dagsläget avtjänar långa fängelsestraff för mord efter sena missfall eller abort.