Det är nästan alldeles mörkt i det enda rummet i det runda huset i byn Murehwa i Zimbabwe. Några stearinljus i fönstren lyser upp människorna i rummet i ett mjukt ljus.
Nyaradzayi Gumbonzvanda pratar med alla, en i taget.

– Hur har du haft det idag? Vad är det bästa som har hänt under dagen?

Hennes mjuka, varma röst fyller rummet, där alla har fått varsin tallrik nshima, majsgröt, och en kopp rykande te. Huset kallas ”nhanga”, vilket traditionellt är det hus på en gård där ogifta flickor och kvinnor bor tillsammans. Nu har Nyaradzayi och organisationens personal utvecklat det till ett koncept där kvinnor kan träffas ostörda och prata i en trygg miljö. Det blir fler och fler nhangas i Zimbabwe, och i nätverket mellan IM:s partners har det även nått Zambia.

– Det vi pratar om i nhangan, det stannar i nhangan.

Nyaradzayi är Afrikanska Unionens goodwill-ambassadör mot barnäktenskap och den som har grundat Rozaria Memorial Trust, till minne av sin mor. Organisationen fokuserar på flickor och kvinnor, försöker motverka våld i hemmet och utbildar mängder av unga kvinnor i vilka rättigheter de har. De samarbetar med framgång med traditionella ledare och utvecklar hela tiden nya verktyg för att bygga starkare samhällen, för alla.

Utbildning först

I grunden ligger den utbredda fattigdomen som orsak till alla utmaningar.

Ett ”dignity pack” ligger på sängen och väntar. Foto: Ola Richardsson

Bredvid Rozarias gård byggs hus och aktiviteter ut efter hand. Här finns, utöver utbildningslokaler och mötesrum som samlar många som vill lära sig av organisationens framgångar, också ett härbärge för kvinnor som drabbats av våld i hemmet. Här får de en trygg plats att vara på, ett varmt mål mat och en säng att sova ostörd i. På sängen ligger ett ”dignity pack”, ett paket med hygienartiklar, och väntar. Och den som behöver stöd av en psykolog, läkare eller jurist kan få det.

Belysningen i härbärget är dämpad och det doftar gott från köket. På väggen hänger en skylt: ”Utbildning först – äktenskap senare”.

– Just nu har vi bara en kvinna här. Som tur är, säger Nyaradzayi Gumbonzvanda.

Räddar flickor

En av Rozaria Memorial Trusts medarbetare är Loveness Mudzuru. Hon är 27 år gammal och har redan hunnit med mer än många gör under sin livstid.

Loveness Mudzuru har räddat många flickor från barnäktenskap. Foto: Ola Richardsson

Loveness är utbildad socionom. Som 19-åring drev hon ett rättsfall i Zimbabwes konstitutionsdomstol, vilket resulterade i att 18 år numera är minimiåldern för äktenskap i landet.
Hon har vunnit en rad utmärkelser för sitt arbete och under tiden varit volontär för Rozaria Memorial Trust i sju år.

Nu arbetar hon stenhårt för att inga barn ska behöva gifta sig. Att inga barn ska bli mammor.

Som hon själv blev.

– Jag fick mitt första barn när jag var 16 år. Det var alldeles för tidigt. Jag var bara ett barn själv då och visste ingenting. Jag fattade inte ens att jag var gravid, de fick tala om det för mig. Och två månader senare födde jag min son.

Loveness fick snabbt bli vuxen och har klarat utmaningarna i att vara ung mamma. När hon skrev sitt slutprov i high school sprang hon tre kilometer hem under lunchrasten, ammade sitt barn och sprang sedan tillbaka och fortsatte provet.

– Jag hade inget val. Och jag drivs av passion, säger hon och ler brett.

Den passionen har sedan dess räddat många flickor från barnäktenskap. Loveness är ute i byarna och pratar med föräldrar som inte ser någon annan utväg än att gifta bort sina döttrar.
Och hon argumenterar med parlamentariker och traditionella ledare.

– Jag tror på dialog. Att försöka påverka de äldre, de med traditionella värderingar.

Skapar motståndskraft

Rozaria Memorial Trust såg redan för ett par år sedan att de måste jobba för att motverka klimatkrisens effekter. Organisationens klimatexpert Isaac Deka är inte ny på jobbet.

Det knastertorra majsfältet är ett av många bevis för klimatkrisen, konstaterar Isaac Deka. Foto: Ola Richardsson

– Ingenting är som förut, säger Isaac. Det brukade regna i oktober. Nu senast kom det i slutet av november. Sedan upphörde det helt i två månader, mitt under regnperioden. Och nu ser det ut så här.
Det knastrar om hans steg när han med dyster min tar ett par steg ut i det torra majsfältet och slår ut med armen.

– Det är omöjligt att planera majssådden. Så vi har fått tänka om, ha en plan B, för att klara av klimatkrisen. Vi har börjat med andra grödor, som durra, vi har startat en kycklinguppfödning och planterat 500 fruktträd. Dessutom har vi planterat andra träd, sammanlagt 1 500, för att skydda odlingar och dra vårt strå till stacken för att binda koldioxid. Och så sprider vi kunskapen i området.

Klimatkrisen gör att fler riskerar att leva i fattigdom, att det blir fler som inte har råd att gå kvar i skolan.

– Allt hänger ihop, säger Nyaradzayi Gumbonzvanda inne i nhangan.

Och så vänder hon sig till en ung kvinna och frågar stillsamt:

– Hur har du haft det idag, då?