Ekofeminism ger nya perspektiv
Regnet hänger i luften. Det är efterlängtat. Juni månad har varit het och torr, trots att det egentligen är mitt i regnperioden. I hela landet kämpar bönderna för att hålla liv i sina grödor.
Yoselyn Guardado sitter i sin trädgård i Suchitoto i El Salvador, nöjd över att regnet är på väg. Hon är en del av den växande feministiska rörelsen i landet och de senaste sju åren har hon jobbat med miljöfrågor på kvinnorättsorganisationen Colectiva Feminista, som är IM:s partner.
Ekofeminism är en gren inom feminismen som både ser till kvinnors rättigheter och till hur naturen kan skyddas och försvaras.
– Genom att applicera ett feministiskt perspektiv på effekterna av klimatförändringar och miljöproblem blir det tydligare hur hårt kvinnor drabbas av dem, säger Yoselyn.
– Vi ser också att kvinnors inflytande är en nyckelfaktor för att hitta hållbara lösningar som möjliggör ett värdigt liv för kommande generationer.
I El Salvador gör normer kring vad som anses vara kvinnligt och manligt att det ofta är kvinnorna som har huvudansvaret för hemmet och familjen. Därför är det kvinnorna som först måste hantera konsekvenserna av vattenbrist, uteblivna skördar och ökande matpriser.
Men trots att kvinnorna i så hög grad påverkas av klimatförändringarna har de ofta begränsat inflytande över hur de lokala naturresurserna, som till exempel vatten, används.
– Det är här vi på Colectiva Feminista kommer in i bilden. Vi utbildar kvinnor i hur vi kan skydda de naturresurser vi har i vårt närområde. Vi stöttar dem också så att de vågar ta plats i styrelserna i de föreningarna som bestämmer över vattenresurserna. På så sätt får de verklig makt över hur vattnet förvaltas, säger Yoselyn.
De första regndropparna börjar falla och Yoselyn tittar belåtet upp mot himlen. Äntligen ska hennes växter få vatten.
– Vi kvinnor vet av erfarenhet att naturresurserna är på väg att ta slut och vilka konsekvenser det får. Nu är det dags för oss att kliva fram och ta makten för att skapa en bättre framtid. Därför behövs feminismen!
Text och foto: Camilla Bergius