Fattigdomen och hungern ökar i världen. Demokratin går bakåt och kampen för mänskliga rättigheter blir allt svårare i många länder. Att då sänka det svenska internationella biståndet är ett hårt slag mot människor som lever i fattigdom och förtryck.

Sverige förlorar, och världen förlorar. Det kan bli en mångdubbel nedskärning. Att Sverige har varit ett föregångsland i det internationella utvecklingssamarbetet, både när det gäller nivån och med kvalitén på biståndet, har dragit med sig andra länder. Nu blir det ännu lättare för fler att dra ner mer.

Sveriges röst i världen tystnar.

Den som till äventyrs lyssnade efter ord som ”medmänsklighet” och ”solidaritet” i högerregeringens presskonferens lyssnade förgäves.

Det ska utredas ett nationellt tiggeriförbud. Målet är alltså att rika människor ska slippa se fattiga människor.

Visitationszoner ska införas. Människor ska alltså, utan brottsmisstanke, kunna visiteras bara beroende på att de är på en plats. Rättssäkerheten, och därmed demokratin, är hotad.

Antalet kvotflyktingar ska dras ner till 900 per år, från de 6000 människor på flykt, av de allra mest behövande, som vi har kunnat erbjuda en fristad i år. Anständigheten är hotad.

Och så ska människor bli utvisade på grund av ”bristande vandel”, vad nu det innebär. Familjeåterförening ska försvåras. Antalet människor som får asyl (i ett av världens rikaste länder) ska dras ner till absoluta minimum. Reduktionsplikten på drivmedel, att växthusgasutsläppen från bensin och diesel ska minska, dras ner till EU:s miniminivå.

Frånsett några ljuspunkter som ett eventuellt grundlagsskydd för rätten till abort är ”Tidöavtalet” dyster läsning.

I ett hårdare Sverige.