Debatt: Stå upp för anständigheten!
Den nya migrationspolitiken är på remiss. Ett antal hårt kämpande ungdomar kan bara se på och hoppas att Sverige orkar stå för humana värderingar. Att genomföra lättnader i gymnasielagen måste vara en anständighetens skamgräns när riksdagen sedan ska fatta beslut.
Hösten 2015 kom ett antal minderåriga flyktingar till Sverige. De sökte asyl – och vi tog emot dem med ett godtyckligt, oförutsägbart system.
Gymnasielagen var en riktigt dålig lag. Ett hafsverk med en lång rad svagheter, som pandemin har gjort extra tydliga.
Men. Vi tog emot dem.
Konstruerade en lag som de skulle följa.
De följde den så gott det gick.
Nu, när pandemin i praktiken har gjort det omöjligt att leva upp till de redan tuffa reglerna ropar de populistiska krafterna ”Ut!” med högre röster än någonsin. Anständigheten och humanismen flämtar efter andan. Sverige riskerar att bli ett ”Broken promise land”.
Det handlar om människor, enskilda individer, som slitit för att klara av sin gymnasieexamen, ofta under otroligt svåra förutsättningar. Många av dem utan kontaktnät i Sverige och utan föräldrar som stöd. Många utan vettigt boende som ger förutsättningar för att göra sina läxor och sova ordentligt. Många som plågas av minnena från kriget i landet de flydde ifrån.
De som, trots urusla förutsättningar, har klarat av gymnasiet med godkända betyg förväntas nu, på sex månader, skaffa ett jobb. Och det ska vara en anställning som är garanterad i minst två år. Att lyckas med detta är även i vanliga fall en svår utmaning, som kräver både mycket ansträngning och rätt mycket tur. Nu, när tusentals arbetstillfällen har försvunnit, är chanserna minimala. Konkurrensen om de jobb som finns är stenhårda.
För de här ungdomarna betyder en avslagen ansökan inte bara att de missade en möjlighet till jobb – de riskerar utvisning. För en del av dem utvisning till ett land dit vi andra rekommenderas att absolut inte åka. För andra till ett land där de aldrig har varit, eller har någon anknytning.
Konsensus i den politiska diskussionen har förflyttats långt sedan 2015. Från ”Öppna era hjärtan” till, i bästa fall, ”Vi kan inte ta emot så många som vi skulle vilja”.
Eller handlar det om att vi inte vill ta emot så många som vi skulle kunna?
Inte ens de som redan är här och försöker göra rätt för sig?
När remisstiden för migrationspolitiken gått ut, regeringen lägger en proposition och det är dags för skarpa beslut måste riksdagsledamöterna stå upp för anständigheten.
Sverige måste, åtminstone, utöka tiden för denna grupp att skaffa arbete.
Sverige måste, åtminstone, godkänna kortare arbetskontrakt än två år.
Och egentligen bör riksdagen redan idag ge dessa ungdomar amnesti och permanenta uppehållstillstånd. Först då skulle skamfläcken på Sveriges rodnande kinder kunna sjunka undan i glömska.