Anders Kompass har arbetat med utvecklingsfrågor i närmare 40 år, både inom civilsamhället, FN-systemet och som diplomat. Han har medlat mellan regeringen och gerillan i El Salvador, öppnat FN-kontor för mänskliga rättigheter i flera länder och varit ambassadör i Guatemala.

Det är känt i diplomatkretsar att han inte alltid har hängt så mycket med de andra diplomaterna, utan ofta gett sig ut på egen hand, ibland i farliga områden.

– Både inom FN och UD har jag haft den helt otroliga förmånen att få träffa i stort sett alla sorters människor. Det är bara upp till en själv att se till så att man träffar så många människor från olika sektorer som möjligt. Att inte bara gömma sig i sin komfortzon. Jobbet med mänskliga rättigheter har ju den fördelen att man får träffa de mest utsatta, de mest fattiga människorna som inte har någon röst.

Han kom i närmare kontakt med IM i Centralamerika, där han såg organisationens arbete och även blev närmare bekant med IMs initiativ Humanium Metal.

Anders Kompass med Tina, en av de två hundarna i huset utanför Ystad. Bilder: Malin Kihlström/IM

– Det är viktigt att försöka göra något. Vapnen och gängen är fortfarande kvar. Och grogrunden för våldet.

Du har väldigt stor erfarenhet av internationellt arbete. Hur ser du på den svenska delen av IMs verksamhet?

– Jag är framför allt nyfiken. IM har en fascinerande historia och det finns en styrka, en fantastisk bas, med arbetet i Sverige. Verksamheten här i landet, med alla lokalföreningar, är en viktig förankring för de stora utmaningar vi har med bland annat social utsatthet.

Du har ju sett mycket elände i ditt yrkesliv. Vad gör dig mest upprörd?

– Man blir ju luttrad. Men jag tycker väldigt illa om cynism. Och orättvisor.

Den tuffaste tiden i Anders Kompass yrkesliv var när han slog larm om grova sexuella övergrepp på minderåriga pojkar som utfördes av soldater som verkade inom FN i Centralafrikanska Republiken. Han anklagades för tjänstefel och uppmanades att avgå. Pressen var stor, ända tills en externutredning friade honom och istället riktade allvarlig kritik emot FN-ledningen för att inte ha agerat för att skydda de utsatta barnen.

– Det skakar mig fortfarande när jag tänker på det, att några kunde se detta och välja att titta bort. Jag kommer nog aldrig över det. Och jag tror att det är viktigt att man aldrig slutar att förfasas över övergrepp som sker.

– Jag upplevde aldrig att jag var en visselblåsare. Jag gjorde bara mitt jobb. Jag gick inte till massmedia, utan till min närmaste chef och Frankrikes FN-delegation, eftersom flera av förövarna var franska soldater.

Händer det att du har känt dig som killen längst bak i klassen som sitter och kastar suddgummi?

­– Ja, effekten, eller intrycket, har ju kanske blivit så ibland. Man får ta konsekvenserna. Man blir inte bjuden på cocktailpartyn och middagar, men i längden vinner man mer på det, för man får respekt. Jag har aldrig blivit persona non grata, även om det kanske har varit nära ett par gånger.

Sedan ett halvår tillbaka är Anders pensionär och har sin bas i byn Snårestad utanför Ystad. De beresta hundarna Tina och Toffee gör honom sällskap när hustrun Flaminia arbetar för FN i Tchad i Afrika.

– Det funkar rätt bra att ha kontakt med henne över nätet, utom när folkliga protester gör att myndigheterna stänger av internet.

Något som tar upp mycket av hans tid nu är arbetet med en memoarbok.

– Jag har ju upplevt mycket, och lärt mig en del. Så jag bestämde mig för att skriva om det.

Om du ser på världen, demokratin som går bakåt för femtonde året i rad, klimatkrisen och fattigdomen som ökar igen, ännu mer på grund av pandemin. Kan du känna något hopp? Tror du att det kan bli bättre?

– Om allt annat är svårt så är ju hoppet det sista som dör. Och så länge det finns människor i civilsamhället som kämpar så finns det hopp. Så har det varit under de mörkaste stunderna i mitt jobb, att jag har träffat människor som har inspirerat.

Om Anders Kompass blir vald till ordförande för IM i april efterträder han Lave Beck-Friis, som varit IMs nationella ordförande i två år.