Mustafa sitter vid köksbordet i Bodil Gessleins lägenhet i norra Lund, där han precis jobbat med matteläxan. Här trivs han. Han kommer ofta för att dricka te, se på film, laga mat, kela med katterna och hänga med Bodil.

– Jag brukar säga att jag har två mammor. En i Iran, en i Sverige. Om tio år ska jag vara rik, köpa en snygg bil och ha ett stort hus där båda mina mammor kan bo, säger Mustafa och skrattar.

Bodil och Mustafa har känt varandra i nio månader nu. Då blev de matchade genom verksamheten Vänskapa, där ett ensamkommande barn bjuds in i en etablerad familjs vardagsliv.

– Vi klickade, och fick en nära och tajt relation på en gång, säger Bodil Gesslein.

Det märks. På frågan om Mustafa har något favoritminne att berätta om svarar han bestämt att alla minnen är favoriter. Och även när de inte ses håller de kontakten, genom att chatta och prata i telefon.

I somras åkte de till Bodils barndomshem i Stockholms skärgård för att tillbringa två semesterveckor tillsammans. För Mustafa blev det många första-gången-grejer under resan. Första gången han flög, paddlade kajak, plockade svamp, la pussel, grillade och åkte karusell. Första gången han fiskade och åt abborre: rökt, stekt och grillad.

– Det är verkligen jätteroligt att få vara med när någon upplever något för första gången, att få vara den som introducerar det nya. När Mustafa fyllde år i höstas var det första gången han firade sin födelsedag. Det är inte så vanligt att man firar den dagen i Afghanistan, berättar Bodil.

– Vi käkade mat, jag fick massa presenter och vi gjorde en glasstårta. Det var coolt, fyller Mustafa i.

Deltagarna i Vänskapa åtar sig att ses minst sex timmar i månaden under sex månaders tid. Bodil och Mustafa ses betydligt oftare än så, och träffas flera gånger i veckan.

– Jag gillar att ha någon. Jag har många svenska kompisar som säger att de vill bo själva, men det vill inte jag. Jag vill bo med en familj, säger Mustafa.

Att vara med i Vänskapa är något Bodil Gesslein absolut skulle rekommendera.

– Jag tycker att vi måste hjälpas åt med integrationen. Om alla gör lite så är det ingen stor grej. Det ger så himla mycket att vara med Mustafa. Vi har fått en så fin relation, och det är ju värt allt!