Fattigdomen tog deras barndom och utelämnade dem till övergrepp och tvångsarbete.
Idag lever Nepals före detta barnslavar med det stigma som slaveriet för alltid har stämplat dem med. Några av dem bor på ett statligt hem i Dang där de kämpar för att få upprättelse för det de har utsatts för och för att bygga upp sin framtid.
– Hera! Titta!
En flicka som kikar ner från husets loftgång ropar till. Flera unga kvinnor skyndar ut från sina rum och tittar nyfiket ut över räckena i cement.
– Kohi a’um’daicha! Det kommer någon!
Gräset på stigen som leder upp till det institutionsliknande gråblå huset är sönderbränt i den starka hettan. Ogräs och risbuskar breder ut sig över det som en gång ser ut att ha varit rabatter. En brunspräcklig katt sträcker dåsigt på sig på den soluppvärmda cementtrappan.
Huset, som ligger i Dang i södra Nepal, är ett statligt hem för 36 unga flickor och kvinnor i åldrarna 16–26 år. De har alla levt som kamalaris, eller barnslavar. När Nepals regering avskaffade slaverisystemet 2013 fritogs över 12 700 kamalariflickor ur fångenskap. Men många levde kvar som slavar i det fördolda – och gör så än idag.
Flera av dem som fritogs hade ingen familj att återvända till. Antingen för att föräldrarna hade gått bort. Eller för att de faktiskt inte hade råd att låta dem komma tillbaka.
Den nepalesiska staten utlovade juridisk hjälp och ekonomisk kompensation för flickornas lidande. Ett flertal institutioner öppnades också för de flickor som var föräldralösa. Det gråblå huset är ett av dem. Den flagnade putsen och den överväxta trädgården vittnar om att institutionen inte är prioriterad av myndigheterna. Det ska snart visa sig att inte heller flickornas framtid är det.
FAKTA: KAMALARIS
Så unga som 4–5 år gamla tvingades flickor ur den nepalesiska folkgruppen Tharu att bli kamalaris – barnslavar – hos rika markägare som betalning för att de utfattiga föräldrarna fick arrendera en jordplätt att bruka. Systemet avskaffades juli 2013, men flickorna – och deras barn – lever med det stigma som slaveriet har stämplat dem med. Trots att systemet är förbjudet beräknas fortfarande hundratals flickor leva under slavliknande förhållanden.
IM:s partner Swan var drivande i arbetet med att få kamalarisystemet avskaffat.
Före detta kamalaris har gått samman och bildat organisationen Freed Kamalari Development Forum (FKDF) som idag arbetar för att bekämpa den diskriminering som ex-kamalaris utsätts för och för att få staten att leva upp till de löften om kompensation som getts. FKDF är också partner till IM.
Sharmila Chaudhary var bara fem år gammal när hennes föräldrar sålde henne som kamalari – barnslav. Idag kämpar hon med andra före detta barnslavar för att få upprättelse för sin stulna barndom.
– Om vi hade datorer skulle vi kunna studera och leta jobb mycket enklare.
Skratt, fnitter och prat blandas när flickorna samlas i husets kombinerade möteslokal och datorsal. Några är klädda i jeans och t-shirt, några i den traditionella nepalesiska dräkten med en färgstark lång skjortklänning, kurta, och smala leggings eller salwar, vida byxor. På ytan ser de ut som vilka nepalesiska ungdomar som helst. Men alla bär de på trauman efter att ha tvingats in i slaveri i tidig ålder.
Ett tiotal datorer står på skrivbord längs väggarna. Alla datorerna har ett lager damm på sig och verkar inte ha varit använda på länge.
– Nej, de gick sönder för två, tre år sedan. Vi har inte pengar att reparera dem eller köpa nya, berättar 23-åriga Sharmila Chaudhary. I hennes näsvinge glittrar ett litet guldsmycke och det mörka håret är samlat i en lös knut. Fläktarna i taket försöker svepa bort den tryckande hettan och surret från dem överröstar nästan hennes låga röst.
– Om vi hade datorer skulle vi kunna studera och leta jobb mycket enklare.
Sharmila, liksom de flesta andra flickorna i huset, kommer från den etniska folkgruppen Tharu som tillhör landets lägre kast. På grund av den kastbaserade diskriminering som folkgruppen utsätts för har fattigdomen länge varit utbredd i de byar i södra Nepal där de lever. Familjer har fördrivits från sin mark och det är svårt att få jobb. Utblottade lantbrukarfamiljer tvingas att skuldsätta sig för rätten att bruka en bit mark. För att överleva.
Som avbetalning för skulden krävde markägarna tidigare att böndernas döttrar skulle komma och jobba i deras hushåll. Så småningom kom termen kamalari att innefatta alla fall där hushåll från högre kaster tagit flickor som livegna tjänare från lägre kaster.
Sharmila var bara fem år gammal när hon blev kamalari.
– Hela min familj var kamayias – livegna arbetare. Som betalning för att de fick nyttja en liten bit mark att odla på tvingades mina fyra systrar och jag att arbeta för markägaren som kamalaris. Jag var bara ett litet barn och fick sköta hela vår ägares hushåll – städa, tvätta, hämta ved, bära vatten, sköta trädgården och ta hand om barnen. Jag fick aldrig gå i skolan, trots att ägarna hade lovat att jag skulle få göra det. Jag fick sova på en tunn matta på golvet.
– Jag kunde bara det lokala språket tharu, så jag förstod inte vad mina ägare sa. De pratade bara nepali.
– Om jag blev illa behandlad? Det minns jag inte.
Hon tittar länge ner i golvet.
Tårarna som stiger i ögonen berättar hennes historia.
I datorsalen står ett tiotal trasiga datorer, täckta av ett lager damm.
”Om vi hade datorer skulle vi kunna studera och leta jobb”, säger en av flickorna på hemmet.
Stanken som kommer från hemmets gemensamma toaletter är påtaglig. Handfaten är smutsiga och saknar avrinning och i båsen finns översvämmade hål-i-golvet-toaletter.
Sunita Kusumiya, som själv levt som kamalari, arbetar idag för Freed Kamalari Development Forum och kämpar för ex-kamalaris rättigheter.
Många ex-kamalaris har vittnat om övergrepp som gjorts under tiden de levt i slaveri. Förutom misshandel och psykisk förnedring var sexuella övergrepp vanliga inslag i vardagen.
– Många kamalariflickor blev gravida, berättar Sunita Kusumiya som arbetar för IM:s samarbetspartner Freed Kamalari Development Forum, en ideell organisation som grundats och leds av ex-kamalaris.
– Markägarna, eller deras söner, som var skyldiga till övergreppen erkände såklart aldrig barnen som sina, så de barnen lever i dag utanför samhället, utan papper, utan identitet. De har exempelvis ingen möjlighet att kunna gå i skolan.
Här, på hemmet i Dang, lever bara unga kvinnor som inte har barn.
Sunita berättar också att kvinnor som levt som kamalaris ofta betraktas som häxor ute i byarna och riskerar att bli överfallna och misshandlade.
– Stigmat som slaveriet medförde sitter djupt rotat. Det är därför vi idag kämpar för alla ex-kamalaris – och deras barns – rättigheter i samhället.
Sharmila Chaudhary läser företagsekonomi och drömmer om att en dag få jobb på en bank. Läxorna gör hon vid skrivbordet i rummet som hon delar med tre andra flickor.
Sharmilas mamma dog under tiden som familjen arbetade för markägaren. När Sharmila var 15 år gammal kom representanter från organisation Swan, som också är en partnerorganisation till IM, till byn för att leta efter kamalaris. De fritog henne och även hennes systrar. Efter en tid fick de flytta hit till det då nyligen öppnade statliga hemmet, eftersom även deras pappa just hade gått bort.
Men löftena om en statlig rehabiliterings- och ersättningsplan har inte varit mycket värda, berättar Sunita Kusumiya.
– Flickorna som bor på hemmen får ett statligt bidrag för att klara sig. Men de får bara bidraget tio månader om året. Enligt myndigheterna ska flickorna åka hem till släkt och vänner under festivaler och högtider och därför räknas två månader bort varje år. Men de här flickorna har ju ingenstans att ta vägen.
Inte heller alla flickorna på hemmen får bidrag, bara de som studerar upp till och med gymnasienivå. På hemmet i Dang bor det 19 flickor som får bidrag och 17 som inte får något alls. För att klara sig lägger flickorna alla pengarna i en pott som de sedan delar lika mellan sig. De 19 flickor som får bidrag får 4 000 rupier (320 kronor) per person och per månad. Det innebär att de 36 flickorna tillsammans har 6 000 kronor per månad under tio månader. Utslaget på ett år innebär det att varje flicka totalt har runt 1 700 kronor att leva på – per år! Och för de pengarna ska de kunna betala el, mat, kläder, skolmaterial, skolavgifter och hygienartiklar och allt annat som de behöver.
– Det här är djup diskriminering. Vi organiserar flickorna så att de tillsammans kan gå till myndigheterna och kräva att de tar sitt ansvar. Det har inte gett stora resultat än, men vi fortsätter enträget vårt påverkansarbete, säger Sunita Kusumiya.
Shiu Kumari Chaudhary blev såld som kamalari när hon var sju år gammal. ”Mina föräldrar var sjuka och vi hade inte pengar till mat, så jag och mina två systrar skickades iväg för att bli kamalaris”, berättar hon.
De 17 flickor som har avslutat gymnasienivå håller alla på med högre studier för att i framtiden kunna hitta kvalificerade jobb. Men det är inte lätt när det inte finns pengar till studierna.
– Vi har övertalat de här flickorna att försöka genomföra sina utbildningar. Alternativet hade varit att lämna hemmet och återigen ta slavliknande jobb i rika familjer. FKDF bidrar därför med visst studiematerial, men behoven är större än vad vi kan bidra med, berättar Sunita Kusumiya.
22-åriga Shiu Kumari Chaudhary, som blev såld som kamalari när hon var sju år gammal och som har bott här på hemmet sedan hon fritogs, drömmer om att bli lärare.
– Jag har läst mitt första år på lärarutbildningen, men nu kan jag inte fortsätta eftersom det kostar för mycket. Inträdesavgiften är 7 950 rupier (637 kronor) per termin och sedan tillkommer det en avgift på 800 rupier (64 kronor) per månad. De pengarna finns inte nu, så jag har fått hoppa av utbildningen.
Brita Chaudhary jobbar som föreståndare på hemmet i Dang. Hon använder sin egen lön till att betala för mat och mediciner till flickorna. ”De är som mina döttrar”, säger hon.
Brita Chaudhary är föreståndare för hemmet. Hennes smittande leende och enorma engagemang lyser i kapp med hennes kurta i klara färger.
– Jag har jobbat här i många år och flickorna är som mina döttrar.
Hon berättar att hon tjänar 3 000 rupier per månad (cirka 240 kronor) och att det mesta av det går till flickorna, bland annat för att köpa mediciner och mat.
– Som tur är har min man lite bättre lön, så vi klarar oss.
För att få in lite extra pengar tillverkar flickorna på hemmet armband som de säljer via en amerikansk organisation.
Sharmila Chaudhary och Shiu Kumari Chaudhary är bästa vänner.
– Vi är allihop som systrar här.
Framtiden ser inte så ljus ut för Nepals ex-kamalaris. Deras liv lades i spillror när de bara var barn. Bristande vilja och engagemang från myndigheterna gör det svårt för dem få ett värdigt liv som vuxna. Insatser från organisationer som FKDF och Swan är ovärderliga. Lite äldre ex-kamalaris deltar i olika yrkesutbildningar som drivs av organisationerna – och det finns framgångssagor. Men för de yngsta, som saknar familj, utbildning och grundläggande rättigheter är vägen mot ett självständigt liv lång.
Britta Chaudhary berättar att snart är mors dag i Nepal – en stor högtid där alla förväntas åka hem till sina familjer för att delta i religiösa ritualer och firande.
– Det är en lite extra tung dag för flickorna här, eftersom de inte har några familjer att åka till. Men vi ska ha en gemensam fest i huset och äta något gott – de flesta flickorna har ju tillbringat största delen av sina liv här och vi är som en familj. Vi håller ihop. Och den gemenskapen är det viktigaste vi har.
Att gemenskapen är stark syns tydligt. Sharmila och Shiu står med armarna runt varandras axlar och pratar i munnen på varandra.
– Vi är allihop som systrar här.
– Vi hjälper varandra när det är tungt.
Från köket letar sig kryddiga dofter ut. Det är dags för lunch. Flickorna går iväg för att hämta mat under prat och skratt.
Gemenskap. Engagemang. Mod. Är det något som kan förändra framtiden för kamalariflickorna är det just de sakerna. Och på hemmet i Dang finns det gott om det.
Så framtiden kanske kan bli ljus ändå.
▪▪▪▪▪▪▪
Medlemmar i FKDF protesterar på Nepals gator för att stärka ex-kamalaris rättigheter. Foto: FKDF
FAKTA: SWAN och FKDF
I många år arbetade IM tillsammans med den nepalesiska organisationen Society Welfare Action Nepal (Swan) för att avskaffa kamalarisystemet och 2013 avskaffades systemet i lag. Men det fortsatte i tysthet. Flera före detta Kamalariflickor, som tack vare Swan befriats ur slaveriet, gick samman och började protestera mot regeringen och startade insatser för att hjälpa de flickor som fortfarande var kvar i fångenskap. Med stöd från Swan kunde de unga kvinnorna organisera sig och tillsammans grundade de FKDF. Flera av Swans och FKDFs medarbetare blev fängslade och till och med torterade under protesterna mot regeringen, men de fortsatte oförtrutet sin kamp. Till slut var de allra flesta flickorna fritagna.
Urmila Chaudhary, grundare av Freed Kamalari Development Forum
”Mitt första minne är från när jag är fem år gammal. Husbonden tornar upp sig framför mig, pekar på spisen och säger att jag ska laga mat till hela hans familj. Jag är gråtfärdig för jag vet inte hur jag ska göra. Jag når ju inte över kanten på spisen.
Jag fick rutten mat att äta och om jag gjorde något fel hällde de hett vatten över mig. Det var nu jag förstod att det var skillnad mellan människor. Jag fick inte gå i skolan fastän jag var i samma ålder som min ägares barn. I stället arbetade jag från tidig morgon till sen kväll, sju dagar i veckan.”
Sunita Kusumiya, FKDF
”Jag var bara åtta år när jag skickades iväg till landägaren för att börja jobba. Jag lagade mat, diskade, tvättade och städade för ett hushåll om trettio personer. Mina händer blev angripna av svamp eftersom de var våta hela tiden och de gjorde så ont att jag inte kunde hålla i något. Då slog min husmor mig för att jag inte jobbade ordentligt. Jag fick inte komma till läkare utan tvingades fortsätta jobba trots att händerna gjorde så ont att jag grät. Min rygg förstördes också när jag fick bära vatten i kärl som var större än jag själv.”