Renu
1991 arbetade Renu Adhikari som läkare för regeringen i Nepal. Under ett projekt för aidskontroll kom hon i kontakt med en flicka på en polisstation.
”Efter att ha sett hur polismannen betedde sig mot henne, hört henne berätta om hur hon utsatts för människohandel, om all smärta och alla hemskheter hon gått igenom under sin barndom i Nepal, gick jag in i en djup depression. Det var en chock för mig. Därför bestämde jag mig för att arbeta för sådana barn och kvinnor.”
Renu grundade WOREC (Women’s Rehabilitation Center) och började träffa nepalesiska flickor som sålts till sexhandeln i Bombay. Snart insåg hon att människohandel bara är ett resultat av övergripande diskriminering och marginalisering.
”Jag började bredda mitt arbete inom kvinnors rättigheter och social rättvisa. Deltog i olika statliga politiska utvecklingsprogram och är ständigt ute på gatorna och hos regeringen som företrädare för civilsamhället.”
”Efter att ha stött på en kvinna som drabbats av livmoderframfall skapade jag utbildningsinnehåll för barfotagynekologer. Jag deltog aktivt i rörelsen för mänskliga rättigheter under revolutionen 2005–2006 och började engagera mig i internationella organisationer, bland annat FN.”
Renu har organiserat tusentals kvinnor från gräsrötterna – och gör det fortfarande. Men det har kostat.
”Min man misshandlade mig psykiskt. Jag har inga goda relationer till mina barn. Min dotter tycker att jag inte har gjort henne rättvisa och min son tycker att jag inte har varit med honom. Nu är jag ensam. Jag har flera gånger misshandlats. Ibland vill jag lämna arbetet, men för det mesta hålls jag motiverad av resultatet jag har sett i kvinnors liv.”
Renu upplever att det numera finns bra lagar och politiska riktlinjer som stödjer kvinnors rättigheter i Nepal. Men att genomförandet är långt under vad som kan förväntas.
”Kvinnors ställning kommer fortfarande i andra hand, och de tvingas leva med olika former av våld. Orättvisan är fortfarande genomgripande.”